Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Häfdatecknaren Erik Gustaf Geijer. Af L. M. Bååth. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA FOLKETS
HISTORIA
AS’
I
ERIK GUSTAF GEIJER.
FÖRSTA DELEN.
érr Jro,
trjckl hoa N. M. Lindh.
18 3 2.
len. Denna upptogs delvis i en ny
historia. Geijer hade före 1825 beslutat
att i mindre omfång utföra sin
historie-skrifning, och denna tanke fick ett yttre
stöd i uppdraget att för en s. k. tysk
världshistoria skrifva Sveriges historia.
Frukten häraf blef Svenska folkets
historia, som dock afslöts redan med
Kristinas tronafsägelse. Vid detta verk af ett
stort snille skola vi nu dröja.
De hufvudtankar, som i ett fast,
oaf-brutet sammanhang uppbära Svenska
folkets historia, röra sig om förhållandet
mellan konung och folk. Det sätt, hvarpå
Geijer uppfattat denna så att säga
jämsides löpande parallelserie, utgör det nya
och för den historiska uppfattningen i
allmänhet så fruktbärande elementet i vår
historieskrifning. Däri skiljer sig Geijer
afgjordt från sina föregångare, liksom
han själf blef en föregångare för vår egen
tid. När vi i Geijers historia stå inför
folkungarnas begynnande tidsperiod, se
vi, att här uppränningen sker till de två
hufvudkrafter, som ömsevis hade öfver-
taget. Det är konungamakten och adeln.
De hade byggt, säger Geijer, ett hus i
höjden, som rymde folkets stora skaror,
men i striden om makten öfver folket
sökte de störta hvarandra utför murarna.
Utvecklingen söker realisera
folkfriheten. Konungamakten hade verkat för
en stor politisk uppgift: att trygga
ordning och lugn inom riket. »Sveriges
medeltid är — säger Geijer — full af
oreda och har ingen glans att därmed
besticka ögat.» Birger Jarl och Magnus
Ladulås äro egentligen de enda regenter,
som denna tid kunde upprätthålla
konungamaktens fridstiftande och skyddande
verksamhet till förmån för de ringes och
fattiges rätt. Det är adeln, eller rättare
sagdt de »store», de politiskt mäktige,
som störtat konungamakten och icke
verkat för statens allmänna intressen,
utan för sina egna. Frukten af deras
inbördes strider blef särskildt den för
Sverges folkfrihet och nationella bestånd
så olycksdigra unionen. Härom handlar
först det i så många fall genialiska
kapitlet: »Främmande konungar. Unionen
till Sturarne», däri uppfattningen af denna
tid var alldeles ny och förut aldrig hörd
i en sådan form. Främmande konungar!
Hvilken förnedring ligger icke i dessa
ord! Belysande både för Geijers
uppfattning som för hans så ofta
epigram-matiska stil äro hans berömda yttranden
om unionen: »I verkligheten var nu
konungens plats i svenska samhället
förlorad. Till namnet är den kvar, och de
store, som ej unnade den åt hvarandra,
införde främmande konungar i landet.
Men främlingarnas välde gör äfven en
sådan konung som Magnus Eriksson
saknad, och långt efter hans död hör man
ännu hans regering motsättas
utländ-ningarnas tyranni. Om tronen och riket
besluta de mäktige efter tillfälliga intres
sen och genom sådana knytes äfven de
tre nordiska rikenas bekanta förening:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
