Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu, ju mer krigsknekten såg af
den lille och hans lekar, desto oftare
kom han att tänka på den tusenåriga
fredens rike. Visserligen fruktade han
ej, att det redan kunde vara kommet,
men han tyckte ej om att behöfva tänka
på något så afskyvärdt.
En dag, då den lille lekte bland
blommorna ute på det vackra fältet, kom
en mycket hård regnskur smattrande
ned ur molnen. Då han märkte hur
stora och tunga de droppar voro, som *
slogo ned på de ömtåliga liljorna,
tycktes han bli orolig för sina vackra
vänner. Han skyndade bort till den största
och skönaste ibland dem och böjde den
styfva stängeln, som uppbar blommorna,
ned mot jorden, så att regndropparna
träffade kalkarnas undersida. Och så
snart han hade förfarit på detta sätt
med ett blomstånd, skyndade han till
ett annat och böjde dess stängel på
samma sätt, så att blomkalkarna vändes mot
jorden. Och så till ett tredje och ett
fjärde, till dess att alla ängens blommor
voro skyddade mot det häftiga regnet.
Krigsknekten log inom sig, då han
såg gossens arbete. »Jag är rädd för
att liljorna ej bli honom tacksamma för
detta,» sade han. »Hvarje stängel är
naturligtvis af bruten. Det kan ej gå an
att böja dessa styfva växter på detta
sätt.»
Men då regnskuren ändtligen
upphörde, såg krigsknekten den lille gossen
skynda fram till liljorna och resa upp
dem. Och till hans obeskrifliga
förvåning böjde barnet utan den minsta
svårighet de styfva stänglarna räta. Det
visade sig, att ingen enda af dem var
bruten eller skadad. Han skyndade
från blomma till blomma, och alla de
räddade liljorna strålade snart i full
glans öfver ängen.
Då krigsknekten såg detta, öfverfölls
han af en besynnerlig vrede. Se, ett
sådant barn! tänkte han. Det är
otroligt, att det kan företaga sig något så
vansinnigt. Hvad skall det bli för en
man af den där, som inte en gång kan
tåla att se en lilja förstöras? Hur skulle
det aflöpa, om en sådan där måste gå
ut i krig? Hvad skulle han taga sig
till, om man befallde honom att sätta
eld på ett hus, uppfylldt af kvinnor och
barn, eller att borra i sank ett skepp,
som flyter på vattnet med hela sin
besättning ombord?
Äter kom han att tänka på den
gamla profetian, och han började frukta,
att den tid ändå verkligen kunde vara
kommen, då den skulle gä i uppfyllelse.
Eftersom ett barn är kommet sådant
som detta, tänkte han, så är kanske
denna förfärliga tid helt nära. Det
råder redan nu fred öfver hela världen,
och säkerligen skall krigets dag aldrig
mer uppgå. Hädanefter skola alla
människor vara af samma sinnelag som detta
barn. De skola frukta för att skada
hvarandra, ja, de skola icke en gång ha
hjärta att förstöra ett bi eller en
blomma. Inga stora bragder skola komma
att utöfvas. Inga härliga segrar skola
vinnas, och ingen lysande triumfator
skall tåga upp på Kapitolium. Det skall
ej mera ges något att efterlängta för en
tapper man.
Och krigsknekten, som alltjämt
hoppades att snart få upplefva nya krig och
längtade efter att genom hjältedater
kunna svinga sig upp till makt och
rikedom, kände sig så uppretad på den lille
treåringen, att han hotande sträckte
spjutet efter honom, nästa gång han sprang
förbi.
En annan dag åter var det hvarken
bin eller liljor, som den lille sökte att
bistå, utan han företog sig något, som
föreföll krigsknekten ännu mycket mer
onödigt och otacksamt.
Det var en förfärligt varm dag, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
