Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ned framför dem och fattade med bara
händer om de blottade svärden för att
afvända dödshugget. Några kvinnor,
hvilkas barn redan voro döda, störtade
sig mot krigsknektarna, fattade dem vid
strupen och försökte taga hämnd för
sina små genom att strypa deras mördare.
Under denna vilda förvirring, medan
förfärliga skrin ljödo genom palatset och
de grymmaste blodsdåd utöfvades, stod
krigsknekten, som brukade hålla vakt vid
stadsporten, alldeles orörlig just vid
början af trappan, som ledde ned från
galleriet. Han deltog ej i striden och
mördandet; endast mot de kvinnor, som
hade lyckats rycka till sig sina barn
och försökte fly med dem utför trappan,
lyfte han svärdet, och blotta anblicken
af honom, där han stod mörk och
obeveklig, var så skrämmande, att de
flyende hellre kastade sig ned öfver
balustraden eller vände om in i stridsvimlet,
än de utsatte sig för faran att tränga förbi
honom.
Voltigius har sannerligen gjort rätt,
som gifvit mig denna post, tänkte
krigsknekten. En ung, obetänksam krigare
skulle hafva lämnat sin plats och gifvit
sig in vimlet. Om jag hade låtit locka
mig härifrån, skulle minst ett tiotal barn
hafva undkommit.
Vid det han tänkte så, fästes hans
uppmärksamhet på en ung kvinna, som
hade ryckt till sig sitt barn och nu i
snabb flykt kom rusande mot honom.
Ingen af de legionärer, som hon måste
rusa förbi, kunde stänga hennes väg,
därför att de befunno sig i full kamp
med andra kvinnor, och på så sätt hade
hon nått fram till ändan af galleriet.
Se där en, som håller på att komma
lyckligt undan! tänkte krigsknekten.
Hvarken hon eller barnet äro sårade.
Om nu ej jag stode här —–
Kvinnan kom emot krigsknekten med
en fart, som om hon flöge., och han
hade ej tid att tydligt uppfatta hennes
eller barnets ansikte. Han endast sträckte
ut svärdet mot dem, och med barnet i
sina armar störtade hon däremot. Han
väntade, att i nästa sekund både hon
och barnet skulle falla genomborrade till
marken.
Men i detsamma hörde soldaten ett
ilsket surrande Öfver sitt hufvud, och
strax därpå kände han en häftig smärta
i ena ögat. Den var så skarp och
pinsam, att han blef bedöfvad, förvirrad,
och svärdet föll ur hans hand ned på
golfvet.
Han förde handen upp till ögat, fick
fatt på ett bi och förstod, att det, som
vållat den förfärliga smärtan, endast var
stinget af det lilla djurets gadd. Han
böjde sig blixtsnabbt ned efter svärdet,
i hopp att det ännu ej skulle vara för
sent att hejda de flyende.
Men det lilla biet hade gjort sin sak
mycket väl. Under den korta tid, som
det hade förblindat krigsknekten, hade
den unga modern hunnit att rusa förbi
honom nedåt trappan, och ehuru han
med all hast skyndade efter henne,
kunde han ej mer finna henne. Hon var
försvunnen, och i hela det stora palatset
kunde ingen upptäcka henne.
* ^ *
* ‘
Nästa morgon stod krigsknekten
jämte några af sina kamrater på vakt
strax innanför stadsporten. Det var en
tidig timme, och de tunga portarna voro
nyligen öppnade. Men det föreföll, som
om ingen hade väntat, att de skulle
öppnas denna morgon, ty inga skaror af
landtarbetare strömmade ut ur staden,
såsom det eljest var vanligt om
morgonen. Alla Betlehems innevånare voro
så uppfyllda af skräck öfver nattens
blodbad, att ingen vågade lämna sitt
hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
