Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Immanuel Kant. Af G. A. Jäderholm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer eklektiker än han själf, som
systematiserade hans tankar allt igenom, prutade af
på principernas skärpa och skref ner det
hela på tyska. Wolffs hufvudarbete hette
»Förnuftiga tankar om Gud, världen, själen
och öfverhufvud taget allting». Detta
för-blef tysk professorsfilosofi långt in i Kants
eget storhetstidehvarf. Från England kom
samtidigt det sunda människoförståndets
spetsborgerliga filosofi; från Frankrike Locke
i Voltaires omklädnad. Och så uppstod
det dessutom inom Tyskland litet bibelkritik
och litet rationalism. Alla dessa riktningar
korsades om hvarandra och i denna det
mänskliga tänkandets kanske djupaste
vågdal under nyare tid kom Kant.
Han var handtverkarson från
Königs-berg och född 1724. Af uppfostran och
karaktär stod han genom hela sitt lif
pietismens med dess trosinnerlighet nära, om han
också under gången af sitt tänkandes
utveckling allt mer och mer löste sig från
vulgärreligionens antropomorfismer. Han,
som blef metafysikens baneman, reste under
hela sitt lif korset högst uppe på sin
världsbild, och han öfvergaf aldrig sin ungdoms
öfversinnlighetslära, sådan han lärt den
hos Leibniz och Platon. Fram till
1760-talet bunden äfven inom det område, där
han framför allt skulle bli nyskapande,
kunskapsteorien, af den gammaldags
skolfilo-sofien, men på samma gång en mångfrestare
inom matematik och naturvetenskap, och
som sådan lärjunge till Newton, närmar han
sig dock efter denna tid allt mera den
Humeska skepticismen. Men 1770 vänder
sig bladet åter. Efter 11 års grubbel har
han funnit den synpunkt, som förklarar både
rationalism och empirism inom den
föregående tidens filosofi och visar bägges
begränsning; i sin undersökning af den
mänskliga kunskapsförmågan, »Kritik der reinen
Vernunft» (1781), lägger han grunden till
kunskapsteorien (i hans terminologi
transcendentalfilosofien) och blir så upphofsman till
filosofien som vetenskap med bestämda
problem och bestämd metod. Sin kriticisms
metoder tillämpar han på lösningen också
af etikens problem; säkerligen är dock hans
lösning här långt mera med rätta omstridd
än inom den teoretiska filosofien. Han var
allt igenom en härskarnatur med
tänkar-kallelse, ingen lärdomscyklop och ingen
»hoffähig» filosofisk resonnör, en man med
en stark vilja, ett blixtrande skarpsinnigt
hufvud, för hvilken mer än för till och
med de flesta tänkare det gäller att
hans-tankar voro hans lif. Därför blir skildringen
af hans lifs storhet en skiss af hans filosofi,
och framför allt hans kunskapsteori. Döden
befriaren kom den 12 februari 1804.
En analys af kunskapen ger vid handenr
att den konstitueras af tvänne element,
åskådning och begrepp; i Kants terminologi:
»människan har tvänne kunskapsförmågor».
Åskådning är det kunskapselement, som
omedelbart hänför sig på verkligheten; som
kunskapsförmåga heter det sinnlighet. Men
det logiska band, som binder subjekt öch
predikat i kunskapsomdömet är begreppet; dess.
kunskapsförmåga är förståndet. Ett
objektsinverkan på vårt medvetande är förnimmelse
och den åskådning, som genom en
förnimmelse hänför sig på ett objekt, är
empirisk.
Det icke af förståndet bestämda objektet
i en empirisk åskådning heter fenomen;
det hos ett fenomen, som motsvarar
förnimmelsen, är dess materie, men det hos.
fenomenet, som gör att dess mångfald kan i
vissa förhållanden åskådas, är dess form. —
Ren är den föreställning, som icke
innehåller något förnimmelsematerial utan endast
är föreställning om ett band mellan
föreställningar.
Sinnlighetens former, de rena
åskådningarna, äro rum och tid. De äro inga
empiriska begrepp, framabstraherade ur
erfarenheten, ty erfarenheten är först genom
dem möjlig. Tvärtom äro de nödvändiga
föreställningar apriori, d. v. s. måste tänkas
före och oberoende af hvarje enskild
erfarenhet. De äro åskådningar, ty rymderna
äro delar af rummet men ej bestämningar
hos dess begrepp. Hume har orätt, då han
kallar det matematiska omdömet ett
för-nuftsomdöme; äfven det är syntetiskt
omdöme och konstitueradt af både åskådning
och begrepp. Då nu rum och tid äro
åskådningsformer apriori före och
oberoende af hvarje speciell erfarenhet, måste
rummets och tidens lagar, d. v. s.
matematiken, äga giltighet för alla empiriska
åskådningar. Matematikens objektiva giltighet är
så uppvisad.
Men då tid och rum äro former för
vår receptiva kunskapsförmåga, så äga de
gifvetvis realitet för alla åskådningar, men
för det ting i sig, som afficierar vårt
medvetande — icke. Detta är teorien om rum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
