Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Dikter. Af Arne Garborg. Auktoriserad öfversättning af Oscar Mannström
- Ur »Haugtussa»
- Inledningssången
- Mot solnedgången
- Bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag känner dig, jag känner dig,
som icke vann:
Jag såg din strid, jag vet din stig
i skuggors bann.
Den hemska striden själf jag känt
i många år
med brottning vild, med värk, som brännt,
med djupa sår.
Du sitter hos mig, är mig när,
du ande arm:
du fängslad rifver, våndas, skär
uti min barm.
Jag känner det: de starka troll,
en vilja rik;
en båt i ström, en sång i moll,
förkväfd i skrik.
*
Men lärkan flyr från vildväxt graf
med segersång,
och vindens sälta går från haf
med doft af tång.
och känna vi än sorgens klo
i saknads sår,
vi må dock lärkans jubel tro,
som bådar vår.
MOT SOLNEDGÅNGEN.
I hafvet finns ett älfveland
med skog och mo;
det lyser klart mot himlens rand
i kvällsblå ro.
Jag sett det, djupt af trånad tärd,
bak dimma grå;
det är en vänlig, helig värld,
jag ej kan nå.
Den sof, dess fina silhuett,
i dimmans band;
men så, när sol gick ned, med ett
den kom i brand.
När dagen dött, som blod så röd,
i djupblå myr,
det flammar upp i guld och glöd
och äfventyr.
Dess rand, som skalf, är guld, som smält,
och skälfver fin
i luftens lätta silfverfält
med glans af vin.
Men snart den dör, dess bleka brand
kring fjäll och mo,
och klart som förr står Älfveland
i kvällsblå ro.
Jag längtat från en tröttsam stig
dit bort till fred.
Men landet kan först visa sig
när sol går ned.
BÖN.
Ack hjälp mig, Du som hjälpen är!
Du ser hur tungt jag strider.
I boja, som jag tröstlös bär,
mitt hjärta matt sig vrider.
Mitt kval i ord jag ej får sagdt;
det onda fick så väldig makt;
som brand i barm det svider.
Ja hjälp mig, Du som hjälpa kan!
Jag själf är maktlös döfvad.
Du stridde själf och .öfvervann,
i mörkrets kamp bepröfvad.
Min nöd är stor, i natt min själ;
var hos mig Du, som vill mig väl!
Då vet jag hjälp blir öfvad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0199.html
