Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hellen Lindgren. Brefsvar från Robinson. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögnade igenom papperet, återfann han ej
alls där sin lefvande tankegång »i går»,
utan en lam, uttryckslös vrångbild däraf,
ett tankens lik.
På relaterandet af dylikt i brefven följde
gärna de mest själfunderskattande
bekännelser om missmod. Han var slut. Den
otillräckliga begåfning han ägt var redan i
det närmaste förbrukad, o. s. v. Nu gällde
för hans häpne interlokutör att om möjligt
finna på någon tillfälligt användbar list
som kunde narra vår redlige, fine, käre
Hellen att resa hufvudet igen och unna
sig några dagars hvila, hvarunder de
kroppsligt sköra men själsligt så elastiska
krafterna helt visst skulle hinna själfmant
åter-eröfra sin jämnvikt.
Ej underligt heller, med så njugga
dag-rationer af hälsa, om man i hans längsta
essayer * påträffar ögonblicksförmörkelser,
ställen, där plötslig nervafmattning nekat
diktionen tillfälle att följa samma rytm,
samma upp- och nedtakter som
själsrörelsens och därför uttrycket ter sig antingen
något mer tveksamt eller ock mer obetingadt
affirmerande, än afsedt var. Korteligen,
när man undantager Lindgrens åtskilliga
stora, mönstergilla öfversättningsarbeten, så
är den jämna och ledigt flytande
framställningsformen fullt ostörd blott i uppsatser af
knappare omfång: dessa hart när
oräkneliga författarkarakteristiker, öfversikter,
anmälningar m. m. i tidskrifter och tidningar,
som under senaste tvenne årtionden för en
stor allmänhet varit så synnerligen
välkända, så på en gång lättlästa och
upplysande. Det populärt litteraturhistoriska
verket »Sveriges vittra storhetstid», med sina
två märkliga inledningskapitel till
frihetstiden och till den gustavianska tiden, hann
aldrig upp å det tillärnade krönet, de
största decennierna af adertonhundratalets förra
* De annars värdefullaste, på idékombinationer
och direkta iakttagelser ymnigaste, exempelvis
monografierna Zola, Maupassant, Balzac, Carlyle, Shelley,
Nietzche, Kipling, Snoilsky, Strindberg, af hvilka
flera stått att läsa i Ord och Bild, och nu senast
hjälpböckerna till förstående af Runebergs och
Ibsens verk.
hälft. Så har det ock naturnödvändigt gått
med åtskilligt annat af hans omfångsrikare
planer. Och likvisst tror jag man tryggt
kan säga, att Hellen Lindgren för vår vittra
odling »uträttat» mycket — och, jag skulle
nästan vilja säga, idel godt. Han var en
mångsidigt läsande och tänkande man.
Bokgranskarens kall såg och utöfvade han som
en tjänande broders, icke som en
härskares. Han ville omsorgsfullt och saktmodigt
hjälpa publikum att läsa auktorerna rätt,
sedan han själf njutit förtrolig bekantskap
med dem. Hans sympatiska känselspröt
voro starkare än de antipatiska. Straffare
var han minst, erkännare var han framför
annat. Men generositeten ha vi mer att
lära af, är för våra sunda instinkter ett
naturligare skydd, än gnatandet och
zelotis-men. Och — för att sluta med en
återblick på det rent personliga: vi ha i
minnet af den från sin post aflöste kamraten
Hellen Lindgren först och sist det rörande
minnet af en utomordentligt älskvärd
människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
