Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spridd än både golf och hockey. Med dessa
ord om värdet af engelsk ny dramatik har jag
ej förnekat, att Shakespeare för nära 300 år
sedan afled på den förmögna, gräsbevuxna ön.
Jag hörde en gång en framstående svensk
förtjusa sig åt de hvisslingar, hvarmed en
anglosaxisk publik i Förenta staterna
hälsade ett drama af Edv. Brandes. I
allmänhet är dock vår publik lika mycket
öfver-lägsen den genomsnittliga engelska i
litterär kultur, som samma svenska publik är
underlägsen den engelska i annan formell
odling, dräkt, vanor etc.
Dessa tankar trängde sig på mig, då
jag på Yasateatern såg Edvard Brandes’
»Kärlek». Stycket har ett decideradt
åttio-talsdrag, det är kanske litet jordkrypande,
men välgörande är i alla händelser att
slippa all tillgjordhet och pryderi, att få
höra saker behandlade, som ej alla stått i
»Barnens första läsebok».. Dock detta hade
gjort pjesen omöjlig i England, och hvad
som är märkligare, den rustika enkelhet,
hvarmed de två något lättsinniga fröknarna
Annie och F^lise uppträdde, skulle ej ha
gjort saken bättre. Världen är invecklad
och svårförstådd.
Fru Lindelöf gaf den fina men svaga
modern med något danskt i dräkt och
rörelser och hade en klädsam naturlighet
öfver sitt spel. En verklig framgång hade
herr Bror Olsson som den förlorade sonen
och mammas gosse på en gång, en typ
tecknad af den utmärkte danske författaren
med en nästan förfärande sanning.
Svenska original bruka i allmänhet ge
oss en osökt anledning att dividera
Sveriges invånareantal i Tysklands eller
Frankrikes millioner för att visa, hur litet man
statistiskt har rätt att fordra af vår lilla
ly-rikskrifvande och träexporterande nation.
Verner von Heidenstam meddelar i sin
artikel »Inbillningens logik» i denna tidskrift,
att det är förtroendeingifvande för en
nation att sakna dramatik. I så fall måtte
vi svenskar vara alldeles ovanliga
heders-paschor, ty med mycket få undantag är
vår lilla dramatiska litteratur nästan
tröstlöst dålig. I dessa dystra tankar befann
jag mig, då »Lifvets äfventyr» af Karl
Hedberg framfördes, men det måste
rättvist erkännas, att jag vid slutet af
föreställningen befann mig i något bättre humör.
Ämnet är ett farbrorsåterfinnande, som
jag hoppas ej skall bli ett lika utslitet mo-
tiv hos oss som den attiska komediens
berömda fadersåterfinnande. Endast detta,
och möjligen också att herr de Wahl ibland
talade som Demostenes innan han spottat
ut kiselstenarna, förde tankarna till
Grekland. För öfrigt saknas ej heller i denna
pjes, hvad innehållet beträffar, den nyans
af brackighet, som tyckes vara oskiljaktig
från den noblaste af alla skandinaviska
nationers komedier. Dialogen, lättflytande
och ofta rolig, ledde en emellertid lätt och
lekande till slutakten, där ett äktenskap
in-gicks, hvilket föga påminde om det
Ibsen-ska valet i frihet men under ansvar utan
som med all sannolikhet kommer att
utmynna i en mer än vanligt krokig lifslinje.
Men »saa var det dog dejligt at fare»,
tänkte den glade sjöofficern, och att fröken
Astri Torsell omöjliggör ett etiskt
resonerande, det var under hela pjäsen
ögonsken-ligt. Fru Fahlmans suckande förnämitet
hade man roligt åt, den verkade
naturtro-get svensk större badort i närvarande tid.
Adolf Wilbrandt räknas för att vara en
god tysk författare. Hur äro då de dåliga,
frågar man sig med oro, då man sett hans
stora konstnärskomedi »Konstnärslif» på
Dramatiska teatern. Hvad är det för slags
konstnärer, som bära sig åt på detta viset?
Det är hvarken gruppen A eller gruppen
B, hvarom nu så mycket talas, det är
gruppen Ö. Herr Skånbergs taflor såg man
endast bakifrån, och därigenom kan man
hysa hopp om, att han var bättre målare
än skådespelare. Pjesen och spelet voro
lika förträffliga. Fru Lindberg var lika
stilfull, som herr Skånberg var hel och äkta i
sin känsla. Hur kan något sådant som
»Konstnärslif» och till råga på olyckan
spelad på sådant sätt få förekomma på en
teater med konstnärliga anspråk? Här
talas om förbud mot inropningar, men
tillåtelse att hvissla är viktigare att genomdrifva.
En riddare med fälldt visir, Max Ritter,
fick sitt treaktsdrama »Melinit» uppfördt på
Dramatiska teatern. Som förmildrande
omständighet står »svenskt original» på
affischen. Man vet ej riktigt, hvad författaren
vill. Man bör rådfråga sin »daimon»
åtskilliga gånger, innan man gifter sig med
en skådespelerska, tyckes dock vara sens
moralen. I)et svaga hopp man hyste
under de två första akterna grusades
obarmhärtigt i den tredje, men här kom döden
0111 någonsin som en befriare, ty hade ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
