Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Inbördes hjälp och progressiv utveckling. Af Furst Peter Krapotkin. Öfversättning från författarens manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gillande», Humes »rättvisa» i förening med
Adam Smiths »vedergällningsinstinkt»
och i ännu högre grad Helvetius’ och
Holbachs dunkla föreställningar om det
»uppfostrande inflytande», ett frihetens
och likställighetens samhälle utöfvar på
människan, voro lika många steg framåt
mot upptäckandet af en »känsla af
förpliktelse», härledbar från det ömsesidiga
inflytande, de olika medlemmarna af ett
människo- eller djursamhälle utöfva på
hvarandra. Men i början af 1800-talet
bidrogo flera orsaker att hejda denna
tankegångs utveckling.
Kants etik, som skarpt skiljer
mellan den sinnliga och den moraliska
världen, och som erkänner hvarken känslan
eller förståndet som moraliska faktorer,
då den sätter morallagarna alldeles
oberoende af erfarenheten — denna etik
kunde tydligen ej lämna rum för läran
om de moraliska begreppens naturliga
ursprung. Den stängde ett stort och
rikt forskningsfält. Metafysiken är
teologiens afläggare och vill säkerligen
intet lära om de moraliska begreppens
kanske föga öfvernaturliga upprinnelse;
den föredrar att intet veta därom. Hvad
Hegels »värdsvilja» beträffar, kunde den
väl knappast åter väcka till lif frågan
om moralens naturliga ursprung; för
öf-rigt var hela hans filosofi alltför
främmande för naturen och naturvetenskapens
metoder, alltför formalistisk, alltför
bunden vid förgängliga historiska former, för
att i naturen söka sådana frågors lösning.
Det var alltså 1800-talets realistiska
etik och framför allt den uppblomstring
af naturvetenskaperna och af de
Ba-con’ska forskningsmetoderna, som ägde
rum vid århundradets midt (1856—1863),
som möjliggjorde upptäckandet af lagen
om den ömsesidiga hjälpen. Men äfven nu
leddes af många skäl Darwins uppmärk-
samhet främst på den »inbördes striden»
inom hvarje art, hvilket hindrade honom
att redan i Arternas ursprung* framställa
betydelsen af den ömsesidiga hjälpen
såsom utvecklingsfaktor. Det inflytande,
som Malthus’ arbete utöfvade på honom,
det öfverflödande organiska lif, han
flerstädes iakttagit inom tropikerna, de
svårigheter förklarandet af
öfvergångsfor-mernas frånvaro beredde honom, innan
han ännu antagit arternas vandringar
och det därpå beroende »isolerandet»
af delar af hvarje art försiggå i den
utsträckning han sedan under inflytande
af Moritz Wagners arbete tillerkände
dem, och i synnerhet de invändningar,
som kunde göras mot Lamarcks teori om
omgifningens direkta inflytande, så länge
denna teori ännu antog något slags
obegriplig själfanpassning från arternas sida
— allt detta kom Darwin att tillmäta
den inom hvarje art pågående striden
för tillvaron den betydelse, som han
till-skrifvit densamma i sitt första
epokgörande arbete. Men i den mån han såg
det hufvudsakliga i teorien om arternas
förändring antagas af vetenskapen, och i
den mån han alltså fick tillfälle att
undersöka frågan från olika synpunkter, gick
han längre och längre i de tre
ofvan-nämnda afseendena — till de ortodoxa
»darwinisternas» förfäran upptagande
Lamarcks teori om omgifningarnas direkta
inflytande. I den mån vetenskapen
utvecklas i dessa riktningar och i den
mån den rationella etiken ställes på
fastare grund kommer den ömsesidiga
hjälpens betydelse att mer och mer erkännas.
Kanske kunna dessa kortfattade
anmärkningar förklara hvarför den
ömsesidiga hjälpens betydelse hittills icke nog
uppmärksammats, och ge en kort
antydning om dess fundamentala ställning vid
uppbyggandet af en rationell etik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
