Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kaspar och Balthasar. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bortglömda och kvarbunda vid sina
käppar, stack det underligt till i hans bröst,,
och uttröttad som han var, vände han
tvärt och flög åter tillbaka öfver det
vida snöhafvet för att på en lång
om-vä£ och från annat håll nå gården.
o o
Och medan Balthasar den natten
svarfvade och svarfvade där inne i den
blå kammarens hemlighetsfullhet, dit
endast den gamla pigan insläpptes, låg
Kaspar den och många andra nätter
vaken och stirrade med förgrämda ögon
in i mörkret, medan han lyssnade till
svarfstolens dofva surr, hvilket som en
stor humla kom honom till mötes från
andra sidan väggen. Han tänkte och
tänkte; och han tänkte mera i dessa
nätter med svarfstolens surr invid sitt
öra, än han förmått tänka under
månader därborta i utgårdens ödsliga
ensamhet och i skogsnattens tunga stillhet.
Men den natten till Lucia-dagen
tycktes han dock ha tänkt slut och
tycktes ha kommit på det klara med att
tiden nu borde vara inne för ett frieri,
här var ju ingenting att vänta på längre.
Men han hade äfven bestämt, att något
annat skulle ske; Kaspar och Balthasar
skulle ej längre på detta vis gå skilda
vägar för en kvinnas skull. Nu var det
nog; hon kunde i alla fall ej taga mer
än den ene af dem, det fick man finna
sig uti. Hvem af dem hon än vrok,
hade han ju alltid tillräckligt af lifvets
nödtorft att på annan plats börja på
nytt, men till dess afgörandet och domen
gått öfver dem, borde de dock ej ha
skilts åt utan varit samman som bröder.
Som det varit under dessa många
månader hade det varit en dumhet.
Kaspar steg den morgonen upp långt
före daggryningen, medan stjärn
eske-net låg gnistrande öfver fältens och
åkrarnas snö. Han tog på sig sina bästa
kläder och satte ett styft stärkbröst
under västen; men han nekade att dricka
kaffet, som man bjöd honom, och drack
i stället en skopa kallt vatten.
När han kom ut på förstugutrappan
och de lysande tulpanblommorna från
Balthasars fönster med detsamma stack
sitt röda ljus i hans ögon, tvärstannade
han, men ögonblicket efter gick han med
långa steg öfver gården, och utan att
knacka steg han in i Balthasars kök, där
den gamla pigan i den tidiga
morgontimmen höll på och kokade kaffe.
Hon stirrade på honom; så sade hon
blott:
— I den blå kammaren får ingen
komma.
Kaspar steg med långa steg förbi
henne tvärs öfver rummet och ut i en
liten stenförstuga, där man tydligt hörde
svarfstolssurret på andra sidan en dörr.
Kaspars händer sökte låset; dörren
var stängd. Han grep då hårdt kring
dörrvredet, och med ett starkt och kvickt
ryck flög dörren upp, och de gamla
bräckta låsdelarna med en del af
trävirket föllo till golfvet.
De båda bröderna sågo på
hvarandra, Kaspar på Balthasar, Balthasar på
Kaspar.
Kaspar hade genom det friska
ute-lifvet i skog och mark blott blifvit
sundare och starkare; bröstet hade blifvit
bredare, rösten djupare och blicken
klarare.
Men den blåa kammaren —
hvari-från man alla dar och alla tider på
dygnet hört svarfstolens oaflåtliga surr -—
hade blekt Balthasars kind, tryckt ihop
hans bröst och gjort hans blick blek
och matt.
De båda bröderna sågo på hvarandra
i taklampans matta sken.
- Ovänner — blefvo vi inte för
hennes skull, sade Kaspar, medan hans
blick ihärdigt granskade Balthasars magra
ansikte —, men hon skilde oss åt, och
vi delade och styckade gården för hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
