Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hellen Lindgren och hans sista bok. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skattning, svarar han med de sköna orden:
»Den är i själfva verket en vidskepelse,
kärlekens egen vidskepelse. Det är i
sanning icke förståndets logik, när Runeberg
i dikten »Vårt land» kallar sitt land, ehuru
fattigt, ett guldland, men känslans logik är
det. Och känslovcirelsen är kär le k sv
a-relsen*» . . . Grunden till Runebergs
berättigade optimism i fråga om
fosterlandskärlekens segerkraft ser Hellen Lindgren i den
»inspirerande karaktärsfasthet», som
öfver-vinner just genom sin viljas orygglighet och
som därför segrar mot alla rimligheter,
emedan den är ett barnsligt och omedvetet
samband med naturen, på samma gång som den
innebär den »stora, stolta och eviga
mannakraft, som är det odödliga och beståndande i
mänsklighetens historia», den kraft som >böjer
sig för det som är högre än människan».
•j:
•b
Medan Hellen Lindgrens
Runebergs-kärlek i alla nyss nämnda afseenden
åter-tonar hans eget känslolif, så är det
däremot icke genom samstämmighet utan genom
motsatser i sin egen natur som hans beundran
i andra fall blifvit så varm. Hans eget
sammansatta, sökande, för alla klara afgöranden
tveksamma, i sins emellan stridande
grundkrafter splittrade väsen kände helt naturligt
det djupaste välbehag i beskådandet af det
enhetliga hos Runeberg; i dennes trygga tro
på sig själf; i hans från all förhäfvelse fria
beslutsamhet att följa sin egenart; i det
af-gjorda, otvetydiga och tveklösa hos denna;
i det samlade och fasta, som utmärker hela
Runebergs lifsförelse; i den glada och
jämförelsevis lättvunna harmonien mellan alla
hans stora egenskaper. Det fullödiga,
helstöpta, den inom sig själf afslutade, mot
det egna väsendets medelpunkt städse
återvändande rörelsen kan man endast
känneteckna med det om Runeberg ofta brukade
ordet plastisk. Och intet är mera själf klart
än att Runeberg måste få en son, som blef
bildhuggare! Men just denna Runebergs
egenart har Hellen Lindgren beundrat med en
suck. Ty huru befriande skulle han ej själf
känt en sådan klarhet och otvetydighet
-han, som inom sig hade stycken af en präst
och en filosof, en psykolog och en pedagog,
en diktare och en teaterinstruktör, en
moralist och en humorist, en skeptiker och en
troende!
Det var denna sammansatthet som
gjorde Hellen Lindgren så allförstående: för
mannen som för kvinnan och för barnet;
inför sorgen som glädjen, enfalden som
snillet; så fördragsam mot vänner, så försonlig
mot vedersakare. Men den gjorde honom
icke stark. Han nådde ej själf den enhet,
som omkring det egna väsendets medelpunkt
fast och följdriktigt samlar alla
personlighetens öfriga egenskaper, detta hvarigenom
man ensamt uppnår hvad Hellen Lindgren
med rätta framhåller som betecknande för
Runeberg: det »stilla, lugna, ostörda
växandet» efter en bestämd egenart; det växande,
som tillika innebar ett ständigt vidgande
genom villigheten att lära af allt och alla utan
att dock förlora sin »egen modiga
personlig-hetskänsla». Hellen Lindgren sammanfattar
grundritningen till Runebergs väsen i de
ord Napoleon brukade om Goethe: Han
var en man! En man, som i allt visar sin
helgjutenhet och planmässighet, sin syn för
sitt lifsmål, sin kärlek till det äkta. Och
därför predikar Runebergs dikt enligt
Hellen Lindgren »några af de viktigaste
grundsatser, hvarpå man kan bygga ett lif: troheten
mot det reella, öfvertygelsen om arbetets
ära, förakt för skenet . . . och den viktiga
sanningen: att vi alla äro lika inför plikten».
1 alla dessa afseenden var Hellen Lindgren
själf en obetingad jasägare till Runebergs
lifsåskådning.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
