Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Nils Erdmann - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förädling af en själf. »Dygdens utöfning
kräfde rena händer, en förnäm andes
virtuositet. Likheten med det moraliska ideal,
som vår moderna tids s. k. lifskonstnärer
predika med mer anspråksfull fraseologi,
är slående — också deras stamfader är
Shaftesbury.»
Först något senare, mot århundradets
slut, blef dygden en filantropisk känslovåg.
I den andra essayn möta vi Gyllenborg,
Dygdens specielle sångare, framför allt hans
satir »Världsföraktaren», som aldrig hittills
blifvit betraktad i en intimare förening med
seklets idéer, mot fonden af europeisk
kultur. Här lägga vi i synnerhet märke till en
framställning af den nya och den gamla
världsåskådning, som under 1700-talet
brö-tos mot hvarandra och å ena sidan
uppväckte en naiv optimism, å den andra —
som vanligt i brytningstider — födde en
pessimism, en tomhet, en hjälplöshet,
hvilken just närde den ennui, den lifsleda
bröderna Goncourt så fint analyserat — om
jag minnes rätt på några vackra sidor i
»Les maitresses de Louis XV».
Gyllenborg följes af Gustaf Filip Creutz,
Atis och Camillas sångare. Det är ett
annat fält än »Världsföraktarens» —
1700-talets pastoral. Och här ger oss Levertin
i stora drag en resumé af herdediktens
historia.
Öfver Fredmans skald för han oss
vidare till de båda i »Ord och Bild» redan
kända och presenterade baronerna
Ceder-hjelms familj, en humoristisk tidsinteriör.
Det var Josias Carl som skref om
partierna: »Hellre behålla sina gamla, mätta
flugor än att få nya och hungriga» —
och om den sorg »criticomanien» medför:
»Ehuru mycken filosofi, ja, ehuru mycken
egenkärlek man ock måtte äga, så förloras
tålamodet genom myckenheten af flugor,
som sätta sig på de bästa arbeten».
En öfvergångsgestalt mellan två
perioder, adertonde och nittonde århundradet,
skildras, Tegnér i sin ungdornsepok, och
med de nämnda relieferna af Snoilsky —
på 60-årsdagen och dödsdagen — äro vi
i vår egen tid. Bron mellan Esaias Tegnér
och Selma Lagerlöf — bokens sista
porträttstudie — slås af de värmländska
traditionerna. Levertins teckning af allt hvad
Selma Lagerlöf öst ur i födelsebygden,
Värmland, blir kanske äfven ett indirekt
bidrag till hennes två store landsmäns,
Frithiofskaldens och Erik Gustaf Geijers,
psykologi. Det är, som hela bilden af
Selma Lagerlöf, ett nytt prof på Levertins
konst. Ty i Levertins hand blir
»criticomanien» ett barn af den tionde Musan.
— nn.
Algot RuhE: Den tredje Adam. Roman.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Algot Ruhes nya roman handlar 0111 en
mans erotiska utvecklingshistoria; »genom
de många till en» lyder mottot för denna
upptäcktsfärd, som företagits så många
gånger både i litteraturen och i lifvet, fastän
den på det senare området oftast uppfattas
mindre patetiskt, som en helt vanlig
lustresa.
Alexander Gova heter hjälten; han är
naturvetenskapsman och öfvertygad
anhängare af det snillrika teoremet, att »naturen
bör ha sin rätt». Hans kärlekslif är också
tämligen primitivt, och den förfining han
eftersträfvar räcker inte till mycket mer än
några tunna fraser att svepa kring det evigt
samma, enkla faktumet, att naturen får sin
s. k. rätt. Det är en erotik, som går på
bredden, men alls inte på djupet, där en
tanklös, mekanisk iterering får tjäna som
surrogat för intensiteten; resultatet är
naturligtvis gifvet på förhand: äckel vid denna
menings- och konsekvenslösa kretsgång, som
ingenting ger, endast tar, djupare och
smärtsammare tag för hvar gång — och som
dock håller fast sitt rof med en naturlags
obeveklighet.
Ur denna cirkel, där Gova rör sig
tanklöst och viljelöst, ett offer för den »natur»,
som är hans ideal, kan han icke befrias
genom sin bäste väns, baron Wartens, väl
anbragta och fint ironiska anmärkningar.
Det lilla föredrag, som baronen håller för
Gova och i hvilket han försöker låta Don
Juan ana, hvad kärlek är, tillhör bokens
allra bästa partier, kvickt och muntert,
öfverlägset och skonlöst i sin satir, vackert
och fint i sina mera patetiska delar. Där
finnes infall, som glänsa; så t. ex. när
baronen kallar kärleken ett femaktigt drama,
fast det egentligen endast är första akten
som mera enkla själar förmå sentera; denna
akt löper ut i ett intermezzo, hvilket »likt
det i Cavalleria Rusticana är den enda
stump af hela pjäsen, som de riktige
posi-tivhalarna känna till och bry sig om.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
