Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Leo Nikolajevitsch Tolstoi. Af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skald, när det gnistrar i solskenet,
vårknoppens och isblommans skald. Och
människor med enkel lifslust, kosacker,
betjänter och bönder skildrar han med
samma sympati som allt ljusgrönt och
doftande i det späda ungdomslifvet. Och
därför är världen och salongen honom
ett fängelse.
»Jag kan nu knappt fatta det», säger han, »så
besynnerligt finner jag det misstaget att tro, att
mitt lif, en Salomos lif, en Schopenhauers lif
var det sanna, det normala lifvet, under det
alla dessa milliarders lif var en opåaktansvärd
detalj.» Och på ett annat ställe: »Hvad göra
de lärde, de föregifne vise, en Salomo, en
Sa-kyamuni och en Schopenhauer? De förstöra
lifvet, de lära oss att betrakta det som en
orimlighet och en olycka; det lugn, hvarmed de
enkla, de ödmjuka, samhällets parias uthärda
tillvaron, visar falskheten hos tänkarens
påståenden. Det, som filosofernas högdragna
spekulation smickrade sig att förinta, återupprätta de
dygdiga människornas t anspråkslösa praktik,
skapar det på sätt och vis.»
Har man en gång upptäckt
»milliardernas», folkets betydelse för Tolstoi,
kan man omedelbart upptäcka grunden
till hans svartmålning af samhällslifvet
och är frestad att i tesens form för
klarhetens skull uppställa hans förklaring till
kultursamhällets lysande elände så: Det
är egoismen som åstadkommer
minori-tetsväldet och klasskillnaden, och dessa
äro samhällets onda makter, stora olyckor.
Tag blott denna del af hans program,
afklädt dess ytterligheter, och man
häpnar öfver, hur rätt han sett. Hvarmed
kan man bättre beteckna underlaget, det
drifvande motivet till den lifskamp, som
gör oss alla olyckliga, än med ordet
fåfänga? Fåfängan är öfverguden i
civilisationens tempel, »den honnette Ambition»
är grundvalen till den rangskillnad, på
hvilken vårt samhälle är byggdt. Man
äger endast ett intresse: att tillskansa
sig egna fördelar och komma fram. Då
försöker man följaktligen att tillförsäkra
sig seger. Man gör upp kontrakt och
allianser för att hjälpa hvarandra blott
för att störta andra. Individerna
bekriga hvarandra, samhällsklasserna
bekriga hvarandra, de förra blott för att
nå detta enda mål, fåfängans
tillfredsställande, d. v. s. ett sjukligt begär efter
lyx, att äga mer än man behöfver, man
vill tillförsäkra sig omåttlighetsnjutningar
i ägodelar, i makt eller ära. Och
nät-man lyckas, har man vunnit —
bekymmer, ohälsa, oro, ofrid — otryggheten
att stå på fientlig fot med hela världen
och med sitt eget samvete dessutom,
med detta enkla naturjag, som bonden
och naturbarnet förverkliga.
Allt i samhälls-, stats- och stadslifvet
är då, från denna sida sedt, forvridning
af lyckans sanna mening. Man ser den
som ett legaliseradt rof- och
plundrings-system, hvars innersta rot och kärna,
afklädd allt skenfagert omhölje, är en
våldshandling, en skadegörelse, ett
individens tillskansande af orättmätiga
fördelar och vinster på andras bekostnad.
Kriget är ett systematiskt nedslaktande
för nationaläran, krigsmakten ett stort
mordvapen, krigarna mer eller mindre
ofrivilliga bödlar, och juristerna — den
s. k. rättvisans handhafvare — äro
egentligen blott mellanhänder för att fortsätta
tvister. Hvad finanslifvet och
köpmännen beträffar, är förhållandet här
enahanda: de understödja ett system, som
afser att befordra hopningen af kapital —
penningen är en uppfinning, som tjänar
den rike, medan egentligen byteshandeln
vore den naturliga formen för det enkla
naturlifvet. Konsten och skalderna
smickra det härskande kultureländet
genom att framställa det i förskönande
dager, och kärleken själf går det osunda
rusets och begärets ärenden, blir en
passion, som sträfvar efter öfvermättnacl.
Se där — om vi göra oss till
språkrör för det Tolstoiska missnöjet — den
allmänna slutsatsen af hans samhälls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
