Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att tyskarna ägna honom en mer eller
mindre liflig uppmärksamhet är förklarligt.
Han var ju en af de många, som ville skapa
det svåraste af allt, ett nationaldrama. Utom
sitt Tysklands gränser torde han vara föga
känd. Icke ens kosmopoliten Georg
Brandes finner honom värd en studie. Så
mycket märkligare synes därför, att Brandes’
landsman, Carl Behrens, nyligen utgifvit en
461 sidor stark monografi just öfver denne
i Skandinavien nästan okände skald. Han
vill, säger han, skänka oss en bild af den
som människa så olycklige diktaren,
analysera hans verk och intressera oss för
dem — en svår uppgift — har han lyckats?
Bilden af Grabbe är tecknad med
synnerlig omsorg, lidelsefritt och objektivt, som
man har rätt att vänta af en med alla
tillgängliga källor väl förtrogen
litteraturhistoriker. Besjälad af en fint förstående, känslig och
äfven smidig psykologi, är den målad med
illusoriskt lif. Skaldens person får en
allsidig belysning, en kritik, som på samma
gång förklarar och lefvandegör, och hur
osmaklig Grabbe än förefaller, lyckas
Behrens att väcka en medlidandets, en på
medkänsla hvilande sympati. Just därför att
man så innerligt väl tycker sig se denna
hemlösa, rotlösa, hållningslösa, alltigenom
disharmoniska, till undergång födda,
stundom abnorma ande, blir man, hvad man
annars icke är, tolerant. . .
Likasom fallet var med Edgar Poe, Lenau,
Baudelaire, m. fl. kom Grabbe sårad till
världen. Enda barnet af jämförelsevis gamla
föräldrar växte han upp i Detmolds
tukthus, där fadern var vaktmästare, och hans
dagliga sällskap under barnaåren blef en
70-årig, benådad mördare. På gymnasium
väckte han uppseende genom krior å la
Calderon och Shakspeare, genom mindre
vanliga kunskaper i språk och historia, men
äfven genom bisarra idéer, kvicka och
bitande infall, tidig lust att öfverglänsa
kamraterna i konsten att dricka och svira —
en konst hvilken blef hans fördärf. Han
utvecklar sig till en excentrisk, af sina
stämningar behärskad, nervös yngling, oscillerande
mellan glädje och sorg, men ifrigt studerande
poesi och lika ifrig teatervän. I Leipzig,
dit han beger sig 19 år gammal, läser han
juridik, men är långt flitigare på ölstugor
och kaffehus, talande och gestikulerande för
sig själf eller skrytande öfver diktade
äfven-tyr. Med sin första tragedi, »Hertig Theodor
af Gotland», reser han 1822 till Berlin.
Hans bohémelif fortsättes i en krets af
skönandar, bland hvilka han äfven möter Heine,
som fruktar vanvettet i hans drama. Efter
en komedi, i hvilken han gisslar periodens
tyska litteratur, vill han debutera som
skådespelare, gör fiasko hos Tieck i Dresden,
återvänder hem och tager examen. Anställd
som auditör vid furstendömets armé, blir
han mer och mer orolig och oberäknelig,
med underliga skiftningar i sitt väsen, något af
halfgalen svärmare med barocka och geniala
infall, på en gång en cynisk ironiker och en
barnsligt vek fantast. Men trots detta, ehuru
utan harmoni och allt mer hängifven glaset,
får han krafter att fullborda sina mästerverk,
Marius och Sulla, Don Juan och Faust,
Fredrik Barbarossa, Henrik VI och den 18981
Berlin öfver 70 gånger uppförda Napoleon.
Hans plan är att i en serie dramer — 6 å
8 — om Hohenstauferna växa till
Tysklands Shakspeare, och i kontrakt med
förläggaren utfäster han sig att skrifva tre
skådespel om året.
Denna period var utan tvifvel skaldens
mest lysande. Betraktad som Detmolds
vidunder, väcker han stora förhoppningar.
Men Grabbe infriar dem ej. Han sårar
och stöter bort dem han älskar, förfaller
och sköter ej sitt ämbete, och när han 1833
gifter sig, slutar hans äktenskap illa. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
