Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En trubadur. Af Wentzel Hagelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans ansikte var aflångt och skägglöst,
med en smal, rak näsa, och hans ögon
små med en frånvarande, nästan
slocknad blick, som jag sedan kunde iakttaga
på närmare håll.
Han tycktes icke alls gifva akt på
oss. Han stod orörlig och betraktade
dufvorna, som flaxade kring fontänen,
under det han af och till gjorde en
rörelse med handen ut mot dem och
mumlade ohörbara ljud.
Vi sutto alla tysta och sågo på
honom som på någonting öfverraskande,
obegripligt.
Han tycktes alldeles försjunken i
drömmar. Som en vålnad reste sig hans
svarta uppenbarelse i det hvita solljuset
öfver sanden. Man kunde tro, att han
plötsligt uppstigit ur jorden. Ingen hade
sett honom komma, förrän han med ens
stod där och räckte handen ut mot
dufvorna.
Hade han varit här förut för mycket,
mycket länge sedan? Stod han nu och
kände igen gamla bilder från sin
barndom — lönnen, syrenerna,
springbrunnen och dufvorna?
Minuterna gingo, och vi sågo
undrande på hvarandra.
— Gå någon och fråga honom hvem
han är och hvad han vill, sade min mor.
Jag gick fram utmed gången och
hälsade aktningsfullt.
— Hvad önskar ni? frågade jag höfligt.
— Jag är en vandrare på lifvets stig,
svarade han sakta, nästan hviskande.
— Hvarifrån kommer ni då? Hvem
är ni?
— Spörj nordanvinden hvarifrån den
kommer och sunnan hvart den far,
utstötte han häftigt, fortfarande med
hviskande röst. Hans blickar stirrade
frånvarande ut mot den blå himmeln, han
sträckte ut handen mot dufvorna och
mumlade:
— Pigeon, pigeon.
Se hur de kuttra.
Så vände han sig mot mig och
till-lade med ett underligt leende:
— I grytan de puttra.
Det sista verkade så löjligt, att jag
höll på att brista ut i skratt, men
inseende att han ej var klok, sade jag i
bestämdare ton:
— Men säg mig då hvad ni vill.
Hvem söker ni här?
— Hvem jag söker? återtog han med
högre stämma. — Jag söker någon som
älskar poesi.
Jag kände att han såg på mig, ty
hans blick kunde jag ej uppfånga; den
liksom dog bort i detsamma han skulle
fixera den.
— Jag är för er obekant — — —
ja, ingen känner mig, fortsatte han, men
jag har ett namn som ni.
— Hvad heter ni då? frågade jag
försiktigt.
— Pierre Louis Empetaz, heter jag,
sade han nästan utmanande.
Han försökte igen förgäfves möta min
blick och fortsatte:
— Jag är bördig från Frankrike, men
mina förfäder flyttade in till Sverige.
Där har också jag lefvat i många långa
år, men jag gick därifrån, och jag går
väl aldrig dit tillbaka.
— Hvarför det då?
— För att där inte finns någon som
älskar poesi.
— Hvad säger han? — Hvad vill
han? hörde jag min mor på verandan.
—- Var god och stig fram, återtog
jag. — Det är min mor som ropar.
— Finns här då någon som älskar
poesi? hviskade han.
— Ja, åja, vi älska alla poesi här.
— Också hennes nåd, er mor ?
återtog han och såg skyggt förbi mig bort
till verandan.
— Ja visst, också min mor älskar
poesi, skyndade jag mig att svara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
