Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En trubadur. Af Wentzel Hagelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han steg upp och följde henne i det
han yttrade:
— Jag talar inte mera franska, men
jag förstår.
I veckor stannade nu Pierre Louis
Empetaz på gården hos oss.
När jag tidigt på morgonen drog
upp gardinen i mitt rum, som vette åt
trädgården på husets sydsida, kunde jag
se honom ensam promenera längs
sandgångarna, som ännu lågo mörka af
nattens dagg. Han tycktes lyssna till de
osynliga bofinkarnas morgonsång i
äppelträden och humlornas döfvande surr i
de hvita blommorna.
Det röda bandet skimrade i solen
öfver hans gula hår, där hans långa
svarta skepnad smög sig fram som en
skugga mellan träden.
Han blef barnens vän, fast han aldrig
lekte med dem, knappast hörde hvad de
sade. De stojade omkring honom på
gårdsplanen, i trädgården och på
stallbacken och ropade: Empetaz, Empetaz!
Han endast log och såg frånvarande
uppåt himmeln.
Långa stunder kunde han stå och se,
hur ungdomarna flögo omkring på
spring-gungans rep, men när de bådo honom
gunga med, skakade han sitt långa hår
och sade:
— Det tar på tänkpunkten, små
barn.
När måltidstimmen nalkades, brukade
han stanna utanför fönstret, där »den
franska fröken» satt och sömmade. Han
liksom väntade, att hon hvarje gång
skulle föra honom till bordet. Det blef
henne obehagligt i längden. När hon
vid sin sömnad glömde hvad tiden led,
erinrades hon plötsligt om klockslaget af
den svarta skepnaden, som gled fram
under hennes fönster. Hon spratt till
och gick sin väg med en känsla af
be-klämning. Då suckade Pierre Louis
Empetaz och sökte sig ensam till matrum-
met. Han visste, att hon hade sin plats
vid symaskinen i rummet näst intill, men
han öppnade aldrig dörren. När han
såg henne ute, följde han henne alltid
stilla tigande. På aftnarna satt han ofta
vid sitt öppna fönster och diktade. Om
hon då råkade gä förbi, lutade han
huf-vudet mot armarna och grät, så hon
hörde hans snyftningar. Han blef
hennes mara, och hans uppenbarelse på
gårdens och trädgårdens sandgångar, när
man minst väntade det, blef tryckande
för oss alla.
En dag, då de flesta af familjens
medlemmar voro ute på ängen för att hjälpa
till att bärga in höet undan det
annalkande regnet, sökte Empetaz förgäfves
den franska fröken i fönstret. Ensam i
den stora, tomma våningen, hade hon
obehag af att få se hans dystra skepnad
dyka upp vid fönstret, och hon hade
dragit sig längre in i rummet och satt
vid sitt arbete med ryggen vänd mot
dörrn till det angränsande matrummet.
Då öppnades plötsligt dörrn, och den
svarte mannen med det röda bandet i
håret stod där och bad henne med sina
slocknade, förgråtna ögon.
Hon uppgaf ett rop och sprang
därifrån, rakt ner till ängen.
När vi kommo hem, mötte jag Pierre
Louis Empetaz i trädgården.
Solen hade gått in i tunga, svarta
moln, och vindstötarna släpade de sista
vissna resterna af äppelblommen utmed
sandgångarna.
Långt nere vid trädgårdens plank
ropade en göktyta.
När Empetaz gick förbi mig,
hvi-skade han:
— Den fågeln ropar så ondt.
Han skyndade uppåt gården, och jag
såg honom icke mera den dagen och
icke senare heller.
Följande morgon var han försvunnen.
Då han ej infann sig till måltiderna, sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
