Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Musikrevy. Af Karl Valentin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
banalt samt jämförelsevis litet af
dramatisk kraft. En förtjänst är
onekligen, att verket i musikaliskt
hänseende stiger från den idylliska
men något stillastående
inled-ningsscenen till slutaktens
plötsliga afsked. Till de mest lyckade
delarna torde duellscenen, med sin
fint tänkta canon, Tatjanas stora
scen i första aktens andra tablå
och hennes sista möte med Onegin
vara att räkna.
Operan har gifvits med bifall,
hvilket i rikt mått kommit
inne-hafvarna af hufvudrollerna, fru
Lindberg, herrar Ödmann, Forsell
och Wallgren till del.
Lange-Miiller är förut känd
härstädes genom flera af sina
orkester- och kammarmusikverk,
körsaker och sånger. Äfven å
scenen har han varit
representerad. Hans sista verk
»Vikingablod» har ökat sympatierna för
hans nobla och älskvärda
ton-sättarskap utan att dock kunna
öfvertyga om, att tonsättaren skulle
äga några speciella anlag för
åstadkommande af mera
betydande musik för scenen.
Visserligen förekomma några enstaka
ställen af starkare dramatisk
verkan, och i sjökonungens parti
framträdde äfven kraftiga utbrott,
i synnerhet då detsamma
utfördes med en röstvolym och
klangfullhet samt en liffullhet sådan
som herr Forsell mäktade
åstadkomma.
Men i sin helhet är operan
något enformig och matt. Och ställen
sådana som t. ex. hela första akten med
sina välklingande körer och soli tyckas
höra hemma snarare i konsertsalen än på
scenen. Mest lyckade äro prinsessans lyriska
partier. Rollens framställarinna, fröken
Valborg Svärdström, som tycktes helt gå upp i
sin uppgift, lyckades också gifva en
illusorisk bild af sagoprinsessan, eterisk, svärmisk
och jungfrulig, liksom hon, med sin skära
röst och sitt varma, själfulla föredrag, gjorde
all rättvisa åt tonsättarens intentioner.
Textförfattarens behandling af ämnet saknade
hvarken stämning eller kolorit men var
något oklar, och den afsedda symboliken
Fot. J. C. Schaarwächter, Berlin.
MTSS FARRAR SOM MARGARETHA I »FAUST».
skulle näppeligen kunna förstås utan
meddelade kommentarier.
Var »Vikingablod» något för tam, så
var Puccinis »Tosca» desto krassare. Det
tyckes emellertid som om publiken skulle
hafva börjat ledsna på de bloddrypande
veristiska dramerna. Ty trots ett
förträffligt utförande har operan hittills upplefvat
endast ett fåtal föreställningar. Och det kan
dock ej nekas, att verket själft äger betydande
förtjänster. Handlingen företer utveckling
och spännande momenter. Musiken har
utpräglad stil. Den är enhetligt italiensk och
äfven alltigenom Puccinisk. Från »Bohéme»
känner man igen smaken för kvint- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
