Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan ju också vara roligt att veta, hvad för
sorts medeltalsdumheter som pratas af en
så ofantligt stor publik som den tyska. Till
godt spel gaf pjesen ej anledning. Tack
vare sin frodiga inre och yttre naturell var
herr Bæckstrom en idealisk tysk bracka.
Bland fånigheterna förtjänar framhållas det
äkta paret, som skall skiljas och nu af en
händelse sammanföres på »Victoria Luises»
Nordlandsfärd och lära älska hvarandra på
nytt men, då de ej veta om skilsmässan ännu
är afkunnad i Berlin, måste hålla sig litet
på sin vakt mot hvarandra för att undgå,
man kan ej säga äktenskapsbrottet, men
osedlighet utom äktenskapet. Parodien är
omedveten. Detta joller för fullvuxna var alldeles
utmärkt iscensatt. Båtinteriören förtjänar de
amplaste loford. Just så ter sig en af dessa
tyska modellturistfartyg med sin blandning
af grosshandlarelegans och Jugendstil.
Ett i hög grad intresseväckande spel
hade åter »Etatsrådets stiftelse» af dansken
Edgar Höyer, förut känd genom sin mera
roliga än litterära »Familjen Jensen».
I godt och ondt är »Etatsrådets stiftelse»
en åttiotals-pjes. Den är dessutom rolig,
hvilket man kunde ana, då den var dansk.
Tesen, den ständiga kampen mellan den
gamla och den nya generationen, är litet
ytligt behandlad, och på ett ställe blir man
till och med allvarligt nedslagen, då den
unge fästmannen vid utgåendet från fästmöns
hem pålassas ett helt tjog tunga paket, hvilka
symboliskt och klumpigt antyda, att han
redan snärjes af familjeomsorger. Man kände
sig söder om Eiderfloden, då man såg detta,
så kärntyskt verkade denna nätta dumhet.
Spelet var öfver hela linjen bra. Herr
Rie-gos torra ämbetsmannatyp tog kanske
priset, och alldeles dråplig var scenen, då den
unge läkaren, spelad med välfunnen dansk
mask af herr Fröberg, upptäcker, att den
bostad på stiftelsen, som testatorn lofvat åt
styrelsemedlemmarna, i deras fantasi — helt
mänskligt för resten — tagit form af tre
villor med trädgårdsområde på den bästa
tomten. Vid detta tillfälle spelade herr Bruno
en gammal darrande, försupen vaktmästare
alldeles utmärkt; han grät af rörelse öfver
sin egen hederlighet, och framläggandet af
protokollet fick en prägel af mödosamt
dagsverke. Fru Sandell spelade bra men litet för
understruket en flicka i slynåldern, af den
typ med hvilken fru Hartman för femton år
sedan gladde våra hjärtan. Men hvarför i
all världen var herr Johansson kostymerad
till slusk? När man har en svärfar, som
reglerar affärerna, har man väl
skräddar-kredit till och med i det ekonomiskt
försiktiga Köpenhamn. Och dessutom blef
man ond på honom för att han ej märkte
sin näpna fru. Fröken Margit Torsell var
helt enkelt oemotståndlig med sitt välvisa
sladder, sitt kvinnliga och oförtrutna
bortförklarande af sin idiotiske mans missgrepp.
Hennes syster, doktorns fästmö — som
äfven i privatlifvet är syster —, misslyckades
helt naturligt i att göra sig frånstötande.
Moraliskt var man öfvertygad, att doktorn
gjorde rätt, då han sprang ifrån henne, men
inom sig trodde man, att han skulle springa
i motsatt riktning.
Under våren har Dramatiska teatern
försvarat sitt gamla anseende som tolkare af
franskt modernt drama på ett så utmärkt
sätt, att det knappast lämnar rum för några
anmärkningar. Först gafs Capus’ och
Aré-nes stora succés »Motståndaren», hvilken
under namn af »L’Adversaire» i oktober förra
året spelades för första gången på
Renais-sance-teatern i Paris. Guitry och Marthe
Brandés innehade hufvudrollerna, och
särskildt den senare, med sin djupa stämma,
sina smidiga rörelser och sitt egendomligt
fängslande ansikte, förlänade Marianne
Dar-lays gestalt en trovärdig förföriskhet och
gaf åt lidelsen tonfall, som kom den mest
blaserade att studsa. I alla fall stod sig —
om jag undantar den kvinnliga hufvudrollen
— Dramatiska teatern ganska godt vid
jämförelsen. En utmärkt regie, en, trots allt
smaklöst billighetskram i möbelväg, dock
parisisk färg öfver utstyrseln måste, då man
betänker de små penningemedlen, ge
anledning till en mention honorable åt regissören.
Pjesen, som gjorde kolossal lycka i Paris
och berömdes af en nästan unison
tidnings-kör, förefaller ganska tam och ger
egentligen en redig och som jag tror
sanningsenlig framställning, huru man i parisiska,
förmögna och bildade kretsar skall bära sig
taktfullt åt före, under och efter
äktenskapsbrottet. Herr Fredrikson hade en mycket
stor framgång som Maurice Darlay, och med
rätta, ty det torde vara synnerligen sällsynt,
att en man mellan 70 och 80 kan röra
någon annan än sig själf med sin kärlek. Han
hade några anfall af äkta ångest, och det
kan sättas ifråga, om han icke på flere ställen
nådde sin lysande franske föregångare i rollen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
