Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon bara skulle vara vacker, men hon gaf
äfven en inre charme åt den lilla gråtande
miljonärsflickan, som redan förut hade rört
ens hjärta genom sina vackra axlar och sin
skulpturalt härliga rygg, påminnande om en
Chaplain-medalj. Också ingrep det i
Köpenhamn populäraste af alla vapenslag, den
danska marinen, och fick henne glad igen.
En af de många roliga sakerna med
dessa danska skådespelare var deras
förmåga att maskera sig. Harpagon — baron
af Lejonstam, hvilken latitud! Och ändå
kunde Mantzius förkroppsliga dem bägge.
Programmet — intressant också därigenom
att dess pris och anordning gaf oss en
inblick i sättet för den danska
nationalförmögenhetens tillkomst — upplyste, att Claes
friherre af Lejonstam spelades af herr
Mantzius. Jag gissade ganska lätt till att man
menade friherre Claes af Lejonstam, men
trodde verkligen ej, att den sympatiske
danske doktorn kunde så förträffligt återge
en svensk baron. Esmanns och Mantzius’
förenade kvickheter gjorde här något både
älskvärdt och lustigt, och det briljanta
framförandet af valsvisan, som så kraftigt
satiriserar en nyans af svensk sentimentalitet
och laisser aller, väckte rättmätigt bifall.
En enda anmärkning. Borde ej på en teater,
där all instudering söker att få
fulländningens prägel, den svenska texten
genomgås med någon svensk, så att man slapp
sådana saker som »många pengar» i
stället för mycket pengar o. s. v.? Eller äro
danskarna liksom fransmännen af den
åsikten, att man aldrig bör ha ett utländskt citat
riktigt rätt? Deras höga nationella odling
skulle göra dem berättigade till denna lilla
löjlighet.
»Figurantinden» var den minst lyckade
föreställningen. Man kan ej efter detta enda
exempel säga, att danskarna ej lämpa sig
för modern fransk komedi, men man måste
beklaga, att den sista aftonens program
upptog en pjes så ofördelaktig för fru Hennings.
Hennes framställning af Frangoise var
tåla-modspröfvande för åskådaren. Vissa
repliker läto som hån, då t. ex. den gamle de
Monneville säger om sin hustru Héléne, att
hon har inga andra företräden än
ancien-netetens framför Frangoise, och man
ögonblicket efter ser Héléne — fru Emma
Thomsen —, litet för lidelsefri, det är sant,
men bedårande vacker och fraiche, stå gent
emot Fran^oise, en åldrad kvinna med en
sådans röst och ansikte. Då tror man, att
någon intrig förmått henne att lära sig
rollen, som eljest, lyckligtvis för
Köpenhamnarna, spelas af den förtjusande fru Bloch,
hvilken vi hoppas snart kommer hit. Men
det var ej åldern endast, det var ett till
vanvett oroligt och nervöst spelsätt som var
hufvudfelet. Här förstörde hon sista
aftonen med tillhjälp af herr Liebman,
maskerad till någon sorts anglosaxisk apa med
Chamberlainstyp och omöjlig både som
älskare och fransk utrikesminister. Herr
Mantzius, märkvärdigt nog med den blide Topelius’
mask, sade sina giftigheter med stor konst.
Ytterst smakfullt klädd i en helhvit drägt,
som lät den sköna gestalten komma till
sin rätt, och med rörelser af den mest
parisiska auktoritet och grace, spelade den
vackra fru Thomsen, måhända litet för
lamt, den passionerade rollen. Idéen med
örhängena var helt visst ett till Héléne de
Monnevilles person passande drag och ger
henne ett litet stänk af grande cocotte,
som ej skadar totalbilden.
Slutligen några ord om enaktarna. Två
af dem hörde till det mer konstnärliga af
modernt danskt som förekom. — Holland och
Danmark erbjuda många likheter. I den
holländska konsten, liksom i den danska
konsten och litteraturen, intager den gamla
gumman en bemärkt plats, ofta behandlad
med lätt humor, men ännu oftare med rörd
vördnad. Rembrandt, Hals, Nicolas Maes,
Hammershöi, H. C. Andersen, Sven Lange,
Herman Bang, Esmann äro olikartade, det
är sant, men dock fördjupa sig alla dessa
med intresse i den gamla kvinnans själslif.
En hög realistisk och förfinad kultur är
förutsättningen för dessa gummskildringar.
Axel E. Betzonichs »Guldkareten» är ett
verkligt konstverk, en lifsbild med djupt
innehåll. Här spelar fru Hennings med
stor konst, den rikaste teknik och, hvad
mer är, med till hjärtat gående innerlighet
den gamla enkefru Lyders, och författaren
har sörjt för att hon också har förträffliga
saker att säga. Det hvilar ibland en
underbar stämning öfver det torftiga rummet,
som på en tafla af Vilhelm Hammershöi.
Herr Neiiendam med sin mångskiftande
men alltid lika gedigna konst spelade
eldaren William Bech, den råa verkligheten,
som bryter in i fru Lyders’ stilla drömrike
och, själf gripen af en instinktlik vördnad,
drar sig för att säga dén gamla hela san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
