Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Vårvandring. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I bådas ögon flammor brunno
af eld å dunkel härd,
som sökte de och aldrig funno
ett svekfullt mål se’n långa år.
En mjuk gestalt, men trött och tärd,
hon gick i tystnad, som man går
förföljd af eget grubbel. — Han
i dragen bar en trånad till att bryta
med ord ur hjärtat bådas stumhetsbann.
— Hans blick gled stilla öfver hafvets yta. —
— Den stund oss lifvet samman gåfve
en ro, så mäktigt blid,
att själen lugnt som haf och stränder sofve,
i denna mjukt i ljus försjunkna kväll,
då, kära, öfver djupen segersäll
en morgon grydde för vår sommars tid.
Om tonerna af hafvets dyning
vårt blod till hvila bragt,
hur brusande i solig gryning
det brinna skulle se’n mot unga dåd.
Om som en sömndryck glömskans milda nåd
vi samman druckit, kära, hvilken makt
af nyfödt mod, af stål i starka händer
vi skulle bringa med
från vårlig natt vid dunklets, tystna’ns stränder.
O, kära! Gif mig allt–ja, gif mig fred.
Som blanka djupen stormar gömma,
i dvalan styrka bor,
som blomstertid och skördar drömma
i strandens ängar, där det ännu gror,
så bäres lifvets lust, likt dolda fröt,
i drömmens barnsligt blida trots mot allt,
som gjort vårt lif eländigt, grymt och kallt.
När vi hvarann och världen allt förlåtit,
skall lyckan, född i glömskans moderssköt
välsigna oss, vi två, som bittrast gråtit.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
