Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ett problem i Krapotkins »Inbördes hjälp». Af G. A. Jäderholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämdt sätt. Variationerna uppträda först
hos medelålders hanar, och öfver hufvud
äro hanarna alltid tidigare utdifferentierade
än honorna. Utvecklingen går onto- som
fylogenetiskt vågformigt. Inom olika, ej nära
besläktade former kunna samma
utveck-lingsdrifkrafter vara i verksamhet och leda
till lika resultat (»Mimicry», Bates). Olika
egenskaper kunna inom samma organism
utveckla sig i olika grad och i olika
riktningar. Vid korsning blir afkomman icke
egentliga blandformer utan typer, som
af-vika i fars eller mors riktning. Variationer
kunna förlöpa noga lagbundet regressivt
(Planorbis, Cephalopoder). Långa tider
kan slutligen växandet på viss punkt
af-stanna.
Hur tillgår då arternas uppkomst ur de
i dessa lagar angifna variationerna?
Huf-vudmomentet i förklaringen torde gifvas
af växandets afstannande inom vissa serier
för viss tid. Inom en arts
utbrednings-område växa variationerna ut från det
största antalets punkt mot periferien för att
där samtidigt med den största sällsyntheten
gifva de mest afvikande formerna:
lokalförhållandena och tätheten (i statistisk
bemärkelse) spela således en väsentlig roll
(jmfr Krapotkin!). Af utomordentlig vikt
för arternas uppkomst är vidare den
språngvisa utvecklingen, som af Eimer särskildt
typiskt iakttagits hos Amblystoma samt
Ar-temia. För artutbildningen äro af
väsentlig betydelse de variationer, som förhindra
korsning med moderarten. — Funktionella
retmedel stärka ett organ och kunna
korrelativt leda till former, hvilka, då
förvärf-vade egenskaper många gånger äro ärftliga,
genom arf fortplantas. Typerna, som på
dessa angifna sätt uppkommit, kompliceras
genom korsning.
Det finnes sålunda ingen arternas
uppkomst genom kampen för tillvaron utan
blott ett de färdiga arternas konserverande
genom naturligt urval.
Bevisen äro talrika, hämtade dels från
en italiensk ödlevarietet, dels från fjärilarna
och dels från ryggradsdjurens skelett. Endast
ett men slående må anföras: Standfuss,
en af Eimers lärjungar, lät larven af en
Papilio Machaon, infångad nära Ziirich,
förpuppa sig vid hög temperatur. Vid
fjärilens senare framträdande visade den
sig vara en fjäril — som i augusti
förekommer i Syrien. Weismann har i det
stora hela nöjt sig med att ignorera den
Eimerska teorien.
Återstår De Vries. Som hans
väsentliga synpunkter torde vara rätt allmänt
kända, gör jag hänvisandet kort nog.
Af variationer finnes det två slag: single
variations (Darwin), mutationer (De Vries),
som genast eller nästan genast gifva
artbeständiga afkomlingar, samt individuella
variationer. De senare anses af
selektio-nisterna gifva upphof till arterna. De
Vries visar genom matematiskt
behandlade experiment, att selektion af
individuella variationer icke kan leda till arters
uppkomst. Fortskridande selektion går till
en viss gräns (vanl. 3—5 generationer) —
men är därefter maktlös. Bakslag inträffar
med ett mycket stort antal individer i
hvarje generation. Nya arter uppträda
plötsligt ge nom mutationer, ej så småningom.
Mutationerna framträda periodvis. Kampen
för tillvaron har i utvecklingen tjänat till
att utrota arter, ej att skäpa nya. De Vries’
talrika bevis äro som bekant hämtade främst
från släktet Oenothera, hvars mutationer
han har kunnat följa genom många
generationer.
x *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
