Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kungsholmsbron. I detta samlingens sista
1 »ref liknar han en gammal klown, hvilken,
last stelbent, ännu söker fröjda publiken
ined sina lustiga språng på barriären.
Utgifvaren har utom med noter och
i amnregister äfven försett denna samling
med en förträfflig och upplysande inledning,
; hvilken han tecknar såväl Schröderheim
som brefemottagarna.
Sjunde bandet af denna samling
innehåller ett urval af Geijers brefväxling, hvad
utgifvaren kallar »Familjebref», en
beteckning som på ett synnerligen lyckligt sätt
angifver samlingens karaktär. Ty det är
mera Geijer från intim synpunkt än i
förhållande till sina samtida och tidens rörelser
som här tecknar sig själf.
Denna brefväxling låter osökt indela
sig i tre grupper, af hvilka den första
sträcker sig från ankomsten till Uppsala
okt. 1799 till hans utländska resa 1809;
den andra innehåller bref från hans vistelse
i England; den tredje utgöres af en serie
spridda bref från olika tider af hans senare
lif från 1812 fram till åren närmast före
hans död.
Egentligen är det dock endast Geijers
ungdomstid som här skildras. Med andra
ord vi hafva här den Geijer hvilken
debuterade såsom författare med ett äreminne
öfver Sten Sture i akademisk smak, men
som 1810 med sin afhandling om
Inbill-ningskraften och sina dikter i Iduna
framstod såsom den fullfärdige nyromantikern.
Det finnes ett ställe i dessa bref, där
Geijer på ett mycket träffande sätt
uppenbarar en af sina djupaste egenskaper. Det
är då han, efter att hafva erhållit Svenska
akademiens stora pris för sitt äreminne
öfver Sten Sture, gör den obligata visiten
hos akademiens olika ledamöter och då
bland annat äfven uppvaktar sin mästare
och förebild Lehnberg. Han yttrar då i
ett bref till en af sina anhöriga: »Jag hade
så gärna velat tacka honom, men jag kom
mig ej därtill. Det hade låtit som om jag
velat säga en komplimang; och jag vet ej
hvarför, men jag hade förr velat säga
honom en ohöflighet.» Detta är äkta Geijerskt.
Hans starka känsla och hans ärlighet
förbjuda honom att säga något som kunde
likna smicker. Hellre då den kraftiga
ohöf-ligheten. Sådan är Geijer genom hela sitt
lif, och icke hans minsta storhet ligger i
denna aldrig svikande sanningskärlek.
Man bör icke af de första brefven i
denna samling af hålla sig från att gå vidare.
Man kan frestas därtill, ty Geijer har just
icke mycket att förtälja under dessa första
år, som han vistas i Uppsala. Hans bref
äro enformiga som själfva den miljö, i
hvilken han rör sig. Hans stil och uttryck
äro ännu otympliga; denna kraftiga,
koncentrerade stil, i hvilken han sedan samlar en
mångfald af tankar eller händelser under
en träffande synvinkel, är ännu icke hans
sak — kahske framför allt af brist på ämne.
Dessa första bref skulle rent af vara tråkiga,
om icke bilden af en kärnfrisk och
blygsam, rättfram och sanningsälskande yngling
tecknade sig så tydligt för våra ögon och
om icke kärleken till hemmet och det sköna
Värmland kastade ett visst poetiskt
skimmer öfver det hela.
Den mest betydande och intressantaste
gruppen af bref utgöres däremot af de som
skrifvits under hans Englandsresa.
Antingen det nu beror därpå, att han plötsligen
nått fram till mognadens ståndpunkt, eller
orsaken helt enkelt är den, att det stora
England med sina politiska händelser, sina
ekonomiska företeelser, hela sitt brusande
lif plötsligen gifvit honom det ämne, som
hans fantasi behöfde för att sättas i rörelse
— allt nog, det är här som man först
möter den verklige Geijer. Det vill säga
man får alltjämt icke vänta några
beskrif-ningar af honom — han hör nu en gång
för alla icke till de resande som relatera
händelser vid vagnsombyten eller den
matsedel som de genomätit. Karaktäristiskt
nog yttrar han på ett ställe, att han
påbörjat en hel serie af deskriptiva bref
(utan tvifvel därför att man från hemmet
uppmanat honom därtill), men han har icke
hunnit fullborda dem. Men till gengäld,
hvilka perspektiv öppnar han icke ut öfver
det engelska samhället! Här skymtar man
för första gången den man, som sedan skulle
utkasta en vy öfver hela det svenska
landet och teckna förhållandet mellan folket
och klimatet eller i sin knappa, fosforescerande
stil uppdraga konturerna af svenska folkets
öden, såsom han uppfattade dem.
Brefskrifvare i egentlig mening, t. ex.
på det insinuanta sätt som Schröderheim,
blef Geijer aldrig. Han är för ärlig, för
tung, för mycket bonde för att kunna
samtala på ett obesväradt och gifvande sätt.
Man märker aldrig något försök att indirekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
