Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Själarnas kamp», den nya volym, som
Geijerstam låtit följa strax efter »Skogen
och sjön» ger långt ifrån ett lika typiskt
exempel på hans styrka som
allmogeberättelserna.
Det är det moderna affärslifvets och den
moderna njutningslystnadens förstörande
kraft som han velat skildra i sin stort
anlagda roman; han har velat framställa den
fruktansvärdt förödande verkan, som ett
spännande och rolöst, eggande och
äfven-tyrligt lif utöfvar, när det icke regleras
genom att omsättas till inre upplefvelser
utan i ständig tanklöshet hastar vidare med
outredda och lättsinnigt undanskjutna
problem bakom sig. Det är ett lif af
händelser och njutningar, rikt i yttre afseende
men armt och outveckladt ändå, liksom den
erotiske mångfrestarens kärlekslif är grundt
och själlöst i sin naiva tilltro till
kvantiteten.
Det är två män som i Geijerstams bok
ryckas in i denna hvirfvel, båda två
vetenskapsmän, båda svikande sanningens
täm-peltjänst för att tjäna Mammon. Bådas
öden äro sammanflätade med en kvinnas, i
ena fallet en moders, i det andra en makas.
Världslifvet brutaliserar och förstelnar, slår
med blindhet för andras känslor och lidanden,
och det gror igen på de vägar, som gått mellan
man och hustru, mellan mor och son. Som
främmande stå de för hvarandra. Tills olyckan
kommer, krachen, som med ens visar det
tomma och ihåliga i det de lefvat på och
sträfvat efter. Då brytes det som kommit
emellan, själ når själ, och lidandet och
fruktan fylla sina gamla värf att rensa och
förena hjärtan, att tvinga mänskorna att
tänka framför allt. — Nu gå ödena icke
längre parallela: den ene finner icke
vägen tvärs genom skammen, mellan honom och
hustrun har olyckan återknutit kontakten,
men blott för ett ögonblick; i sin själs
djup är han isolerad, och ingen kärlek
binder honom, när alla andra band brustit. Han
tar sitt lif. Den andre vaknar som ur en
dröm, han står inför verkligheten själf,
tröstlös och full af förnedring, men han
finner vägen fram, stödd af de mänskor,
som han älskar, och den dystra
verkligheten ger honom kraft i samma mån som
han anförtror sig åt den.
Detta är i allmännaste ordalag
innehållet i boken. Den nästan skematiska
parallelismen i anläggningen ger den en
viss enformighet, som än mera ökas genom
det tröttande och omständliga i den
psykologiska skildringsmetoden. I berättelser ur
allmogens lif framträder denna
ofullkomlighet i Geijerstams konst mindre. Där det
nämligen gäller enklare och lättare
bestämbara själsliga fenomen blir det honom
möjligt att genom beskrifning och namngifvande
analys åskådliggöra de förlopp, han vill
skildra. Detta slags rationalism ifråga om
det inre lifvet, med namn och förklaring
till allt, är för öfrigt utmärkande just för
de klasser, han där skildrar; utläggningen af
tankar och resonerandet om känslor ingår
därför ofta som ett målande drag i hans
berättelser. — Men i en storstadsroman
sådan som »Själarnas kamp», med sin
skildring af nervösa och sammansatta själslif,
kommer denna deskriptiva metod till korta.
Ingen medveten analys, hur omsorgsfull och
minutiös den än må vara, kan ge oss en
fullständig inblick i hvad här sker; och i
strömmen af det öfverflödiga försvinner det
väsentliga. I Geijerstams grundliga
undersökningar kommer aldrig fram det snabba
och nyckfulla, det glimtvis klarnande i en
själslig akt. Den springande punkten i
förloppet blir oss nämligen klarare genom en genial
antydning än genom en bred och perspektivlös
målning. Läsningen af dessa långa kapitel,
där man trots alla beskrifningar ganska
sällan får illusionen af att se in i en själ,
kommer en att tänka på barnen, som
försöka fånga solfläcken, men som trots alla
ifriga ansträngningar ständigt finna handen
tom — ty solen låter icke fånga sig på
det sättet.
Hur litet af det brådskande, ovissa,
förvirrade i dessa penning- eller
njutningjagande människors lif har icke Geijerstam
fått in i sin roman, där den tunga, lugna
rytmen i långa psykologiska analyser
alldeles svär mot den själarnas kamp, han vill
skildra. Det är en bok om spänning och
förtviflade räddningsförsök, medan knifven
redan står på strupen, och den är berättad
som om dess uppgift vore att fylla en lång
vinterkväll vid brasan. Man erinras om
Homeros, som lämnar sin hjälte i lifsfara för
att ägna några hundra värser åt att skildra
rustningar och vapen.
Det är icke nog med att Geijerstams sätt
att berätta redan på grund af sin
långsamma och trots all ordrikhet intetsägande
psykologiska metod tröttar läsaren, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
