Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det ryska förvisningsväsendet och straffångarna i Sibirien. Af J. Stadling. Med 10 bilder efter fotografier af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kinesernas användning af sina till norden
förvista straffångar.
Ryska fångar hafva ända sedan det
moskovitiska väldets upprättande
förvisats och förvisas fortfarande till olika
delar af det vidsträckta tsarriket, dock
allra mest till Sibirien. Denna artikel
skall inskränkas till straffångarna i
Sibirien.
Redan omedelbart efter ryssarnas
eröfring af västra Sibirien (på 1580-talet)
började de ryska myndigheterna
deportera politiska och vanliga förbrytare eller
sända fredliga och oförvitliga människor
som tvångskolonister till det
nyförvärfvade, ofantligt vidsträckta landet bortom
Uralbergen. Kyrkklockan i den lilla ryska
staden Uglitch — i hvilken det ringdes
samman till ett folkupplopp, hvarunder
storfursten Dmitri Ivanovitch
(förmodligen på Boris Gudunoffs föranstaltande)
dödades, och hvilken klocka högtidligen
bannlystes och såsom en vanlig
förbrytare slet knut och stympades »medels
bortskärande af det ena örat» samt
deporterades till Sibirien —, anses af folket
vara »den första till Sibirien förvista
brottslingen» och kan på sätt och vis
anses hafva invigt deportationen till
Sibirien. Den brottsliga kyrkklockan
sändes till Tobolsk, där den vistades i
fångenskap i 300 år,[1] tills den på
1890-talet högtidligen benådades och
återsändes till Uglitch. Samtliga invånarne
i Uglitch förvisades till orten Pelym i
västra Sibirien.
För att förse kosackerna med hustrur
togos, enligt därom af tsaren utfärdade
nådiga ukaser, bondflickor med våld från
det europeiska Ryssland och
transporterades till Sibirien. Med dessa oskyldiga
barn bedrefvo vojevoderna i Sibirien en
neslig handel: sålde dem till fångstmän
och resande handlande (prisen varierade
mellan 100 och 200 rubel per styck)
eller höllo inkomstbringande bordeller
vid större genomfartsorter. Dessutom
erhöllo kosackerna af de kyrkliga
myndigheterna privilegium (undertecknadt af
en »diakon Andrejeff») på att »få från
städer och byar bortföra kvinnor och
flickor», hvilket »privilegium» flitigt
användts till kvinnorof både bland
infödingarna i Sibirien och inom till
Sibirien gränsande delar af det europeiska
Ryssland.[2]
Likaledes togos obrottsliga
bondfamiljer inom vissa delar af europeiska Ryssland
och nedsattes som tvångskolonister vid
kosackfästena utefter de sibiriska
militärvägarna. Sedermera började
förvisningsstraffet tillämpas på lösaktiga kvinnor,
på vanliga förbrytare, på sekterister,
politiska förbrytare och krigsfångar, tills
det blef en ganska allmän straffåtgärd.
Den i Ryssland praktiserade
deportationen kan indelas i fyra hufvudklasser:
1) förvisning på grund af dom, afkunnad
vid domstol; 2) förvisning på grund af
beslut, fattadt af bykommunen (miren)
rörande en eller flera af bykommunens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
