Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En japanskas bikt. Bearbetning från japanskan. Af André Bellessort. Öfversättning från det franska manuskriptet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt arbete med årsberättelsen, kom mera
sällan på besök.
— Io-san, sade han, skynda dig att bli
frisk. Din frånvaro gör mig förtviflad.
Jag inbillar mig likväl, att han
började ana sanningen, ty han visade sig
ej vidare. I stället uppträdde herr Okawa,
som varit ^mellanhanden vid vårt
giftermål, och i ett långt tal sökte han bevisa
mig, att jag ej hade något giltigt skäl
för att begära skilsmässa och att hela
felet var på min sida. Hvad kunde jag
väl svara honom? Om jag sagt: »Jag
önskar skiljas från herr Ichiyama, därför
att han älskar mig och därför att jag
ej tycker om att älskas», så skulle man
trott, att jag var tokig. Om jag helt
enkelt sagt: »Jag vill skiljas från herr
Ichiyama, därför att jag ej älskar
honom», så skulle man gjort narr af mig.
Kärlek och äktenskap äro ju två skilda
saker, det vet jag väl. Jag var således
tvungen att skylla på min svärmors
förmenta ovilja mot mig och på det
torftiga lif, som man förde hos Ichiyamas.
— Det gäller endast att hafva
tålamod en liten tid, invände herr Okawa.
Jag svarade ingenting. »Den fasan som
håller sig tyst, undgår ju ofta att bli
skjuten.» När emellertid min tystnad
ej bevekte min motståndare, började jag
gråta, och mina tårar afväpnade honom.
Det finns inga argument, som verka
kraftigare än tystnad och tårar.
På detta sätt förflöto nyårsdagarna
med festlighet och glädje för andra, men
ej för mig, och så en dag fick jag höra,
att herr Ichiyama låg sjuk. Den dagen
steg jag upp.
Nu är det tre månader sedan jag
lämnade min man och hans hem. I
morse, då jag var ute och åKte,
varse-blef jag, just som min djinrikisha for
genom fästningsvallen, en man, klädd i
europeisk dräkt, som promenerade under
träden, krokig i ryggen och lutande. Jag
tyckte, mig känna igen honom. Jag
gömde mig fort bakom min parasoll.
Det var herr Ichiyama.
Nyfikenheten kom mig emellertid att
vända på hufvudet. Han gick med
blicken fäst pä marken, och i handen höllo
han ett litet paket med sin frukostmat.
Hans kinder hade blifvit håliga och
ögonen insjunkna. Omkring läpparna höllo
hans mustascher på att växa till igen. I
hela hans utseende låg något sorgset
och öfvergifvet.
Detta sammanträffande har verkat
nedtyngande på mig hela dagen och
tagit bort min aptit. Folk pästår, att
han beslutat att aldrig gifta om sig. Jag
tycker, att han är alldeles för ung för
att aflägga ett dylikt löfte, och kanske
kan han framdeles någonstädes i världen
träffa på någon giftaslysten kvinna, som
vill taga honom.
Jag önskar varmt, att han ville
förlåta mig, men om han också kommer
att förbanna mig, så sätter jag aldrig,
aldrig, aldrig mer min fot inom hans
dörrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
