Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han är lyckligast, när han stilla håller
hennes hand, ty
Da wächst die Seele mir, bis sie in Scherben
Den Alltag sprengt. Sie wird so wunderweit:
An ihren morgenroten Molen sterben
Die ersten Wellen der Unendlichkeit. . .
Hela diktsamlingens grundstämning
kännetecknas genom inledningsdikten:
Das ist mein Streit:
Sehnsuchtgeweiht
Durch alle Tage schweifen.
Dann stark und breit
Mit tausend Wurzeln streifen
Tief in das Leben greifen —
Und durch das Leid
Weit aus dem Leben reifen,
Weit aus der Zeit.
J. P. Jacobsens »Gurresange» hafva
samma stämning: kärleken är själarnas
sammansmältande i enhet; himlen och jorden
äro Guds drömmar. Men medan
dödsaningen lägger sitt tungsinne redan öfver
dessa Jacobsens dikter från tjugoårsåldern,
är lifsviljan från början grunddraget i
Rilkes. I den enda längre studie jag sett
öfver honom påpekas, att af den orenhet,
ungdomslifvet tyvärr innebär för de flesta
ynglingar, synes icke ett stänk ha nått
Rilke, liksom att han från början varit
befriad från det oroliga, ungdomliga jagets
trångmål genom den motståndslösa—
»katolska» — stillhet med hvilken han låter
ting och intryck tåga in i sin själ. Redan
i sin tredje diktsamling (»Traumgekrönt»)
kan han om världen säga:
Denn so ist sie, wie ich sie dachte,
Ein jeder Zwiespalt ist vertost... *
Och detta gäller alltjämt. I hela
Rilkes produktion skall man förgäfves söka en
sida, som låter ana att strid, uppror,
tvif-vel, hat och harm — allt detta, som under
någon tid åtminstone kännetecknar de flestas
ungdomsår — ens funnits till för honom.
Han är i ordets fullaste mening en jasägare
till lifvet. Han blir det ej efter ett
genombrott, som t. ex. Nietzsche, ej under ett
jubelrus, som t. ex. Whitman. Han är det
med samma stilla nödvändighet som han
är till och från att han blef till. Denna
lifskänsla har intet af rus eller ras. Den
är som den tidiga, ännu svala våren, då
safven stiger i de fina grenarna och deras
knoppar rada upp sig likt pärlor, då him-
* Se Wilhelm Michel: Apollon und Dionysos.
Verlag A. Juncker 1904.
len om aftnarna länge står gröngulhvit, då
stjärnor stråla fuktigt stora i den klarnade
rymden men is ännu klingande brister
under foten. Allt är ett vardande och
väntande. Ömt afhöljes allt det vissnade;
solen smeker tröstande all denna gråhet
med löftet 0111 hvad som skall komma
och lägger en skir dis öfver den brunröda
mullen, hvars första värme stiger samman
med den sista snöns fuktighet.
Rilke kallade sin fjärde diktsamling
»Mir zur Feier» — och borde icke
egentligen hvarje äkta verk bära denna
undertitel ?
Boken diktades vid Liguriska hafvet
och i Florens och utkom i slutet af 1899
med »Buchschmuck» af Vogeler, hvars
blomster och strån äfven i yttre afseende
gjort den till hvad Rilke kallat en annan
vackert utstyrd bok: »ett ting af skönhet
att gripa efter i stilla, festliga stunder».
De i Vogelers inramning framträdande
dikterna visa nu hela Rilkes egenart, och han
har just i denna mening kallat denna bok
sin första. Boken är en vårbok. Kanske
ligger det bakom den samma upplefvelse,
som varit så många andra diktares, då
vårvinden drager väldig genom världen: att
strängar, som sprungit i vinterkylan, åter
spännas och tona; att sår, man trott
ärrade, gå upp? Om så varit, märker man
det dock icke.
Rilkes väsen har den nyss anförde
Michel lyckligt uttryckt med de orden:
»Man tror att man skall finna honom i
djupet. Och visserligen är han djup. Men
det är i stillheten man finner honom.»
Stillheten är här att förstå såsom den
stillhet, i hvilken tid och rum tyckas
upp-häfvas och förnimmelsen förfinas till en
omfattning, för hvilken allt blir närvarande
i nuet. Detta tillstånd, som hvarje
människa med själ någon gång erfar, synes
vara det för Rilke ständiga. »Hvad andra
kalla verkliga händelser äro för honom
endast de i dagen uppstigande topparna af
ett undervattenslandskap, och hvarje hans
ord är så fylldt af medvetandet om detta
dolda sammanhang, att han öfvertygar andra
om dess verklighet» . . ., säger Michel.
»Pan är för honom bevisad»; han
upplef-ver plantans känslor, och han menar hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
