Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ordlösa uttrycksfullhet, som
japanen nått på ett lägre plan af själisk
känslighet, den ha Rilkes människor nått uppe på
den höjd, där han förlägger det erotiska
lifvet. Själarna bli där — såsom
föremålen på en högslätt — synbara äfven på
stora afstånd och orden obehöfliga. Inom
hvarje område känner Rilke ordens fara
och fattigdom:
Ich ftirchte mich so vor der Menschen Wort.
Sie sprechen alles so deutlich aus:
Ihr Garten und Gut grenzt grade an Gott.
Ich will immer warnen und wehren: Bleibt fern.
Die Dinge singen hör ich so gern.
Ihr riihrt sie an: sie sind starr und stumm.
Ihr bringt mir alle die Dinge um.
* *
*
Rilkes nästa och hittills sista samling
lyriska dikter är »Das Buch der Bilder»,*
hans börjande mannaålders mogna verk,
ett verk på hvilket man kan tillämpa
diktarens egna ord:
... so thun die Ganzen:
Erst wenn, wie hingefällt von lichten Lanzen,
die laute Menge stumm ins Knien glitt,
dann heben sie die Herzen wie Monstranzen
aus ihrer Brust und segnen sie damit.
»Buch der Bilder» är såväl i fråga om
innehållets fullhet som formens fullkomning
Rilkes yppersta verk. I denna sin sista
diktsamling har han än mer än förut
brukat den fria versen med dess nya och
oväntade strofbildningar och rim, som slingra
sig i hvarandra med rankors frihet. Denna
fria vers är ett gemensamt drag för
Tysklands yngre diktare och har blifvit en
naturlig följd af den individualistiska riktning,
som började på 1890-talet.
Dess diktning har bekräftat J. P.
Jacobsens ord: en bok är alltid en kamp
mot det som är, för att vara till på sitt
eget sätt. Men kampen har ej längre, som
på 1880-talet, gällt det samhälleliga utan
det konstnärliga tillvarelsesättet. En ren
och fulländad form för uttrycken af ett
nytt själslif har varit den medvetna
sträf-van, hvarmed de yppersta nått hittills
oupp-hunna höjder, ehuru ofta på mycket skilda
vägar. Så t. ex. har Hoffmansthal ett lika
säreget som skönt språk, där färgens för-
* P. A. Junckers förlag 1902.
trollning är ojämförlig med hvarje samtidas
norr om alperna. Språkets flöde är hos
honom, såsom hos J. P. Jacobsen, ett
springvatten, som stiger och faller
regnbågsskif-tande och silfversorlande i rytmiskt skön
fördelning. Hos Rilke däremot är
språkets flöde som en af de borgbrunnar, där
det outsinliga vattnet glimmar hundra fot
under marken. Och det är icke målarens
färgglöd han som konstnär eftersträfvat,
det är plastikerns linje, den samlade, slutna,
inåtgående rörelsen.
Rilke har arbetat allvarligt för att hans
språk skulle varda ett allt djupare och
kristallklarare flöde, hans bilder vinna en
allt mer stor och stilla rörelse.
Redan i sina tidigaste dikter undviker
han de färgstarka orden. Han föredrar att
»värma de skygga, bleka ordens hvita,
vintersvala kinder». Som hvarje
språkkonstnär är han ledd af lidelsen att bland
många tjänstvilliga ord finna det ena
segrande och född med fasa för det endast
tillnärmelsevisa. Rilke har själf, såsom han
säger om Jacobsen, ord för ord danat sig
sitt eget språk. Han fröjdades åt huru
Jacobsen i »Mogens» återgaf regnvädret
»mit froher, glimmernder, atemloser
Le-bendigkeit» eller i »Niels Lyhne» målar
en kvinnobild af Lionardisk gåtfullhet.
Men han har aldrig efterbildat Jacobsen
utan med säker instinkt förädlat sin egen,
redan i den första diktsamlingen funna,
språkton, den svala och stillsamma, sakliga
och sammanträngda formen. Sålunda
lyckas han frigöra innerligheten genom strofer
som genljuda i själens innersta djup såsom
violinens högsta, utdragna ton. I poesi
som prosa älskar han ljudlikheten och
bok-stafsrimmet; genom bruket af båda når han
en full klang i sitt flärdfria ordval. Han
tolkar de sprödaste stämningar, de
outsägligaste känslor genom idel enkla, egentliga
ord. Svulst och öfvermått äro honom
omöjliga. Kärleksfull som en japansk
konstnärs hand synes Rilke dröja öfver själfva
formandet af bokstäfverna, och handstilens
fasta, klara, liksom penslade drag äro
endast det synliga uttrycket för den omsorg
han ägnar stilen i egentlig mening.
Dock är Rilke ej lättfattlig. Detta
beror delvis på sarnmanträngdhet i uttryck
och säregenhet i känsla. Men framför allt
därpå att i hans böcker alltid något tiger,
medan det öfriga talar — såsom violinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0566.html
