Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. (Fortsättning och slut.) Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förfinat sina uttrycksmedel samtidigt med
själslifvets utveckling — framhåller han att
nutidsmänniskans nya oändlighetskänsla
medfört behofvet af slätt och himmel, ja, att
de ödsliga vidder, våra fäder foro förbi
som »ledsamma och fula», blifvit de mest
gifvande för den nya tidens människa.
Så skildrar han Worpswedes egendomliga
myrlandskap i Bremens närhet — man
kommer dit på bibanan från Bremen till
Lilienthal —- landskapet, »som varit haf
och aldrig kan glömma att det varit det» •
»ett landskap under en himmel af
obe-skriflig storhet och föränderlighet», som ger
stundligt växande belysningar; en himmel,
»med hvilken alla ting synas sysselsätta
sig, och som själf tankfull stöder sig mot
alla ting»; där vinden vrider de väldiga
träden i egenartade former, och där
landskapet synes så innerligt mättadt af purpur
och guld och silfver, att det förefaller »som
om en färgrik tidsålder blifvit
söndersmulad och sedan blandad i den jord, som
äger hela detta färgspel». Så förtäljer
Rilke på sitt stilla sätt om de stilla
människorna — folket som konstnärerna —
hvilka där bygga och bo. Han dömer
icke och jämför icke, ty han vet »att alla
jämförelser äro billiga och falska». Han
följer J. P. Jacobsens ord: »att icke visa
rättfärdighet, ty äfven den bäste af oss står
sig illa inför rättfärdigheten, utan att tänka
på en hvar af dessa konstnärer sådan han
var i den stund, då han älskade honom
mest». Det gemensamma draget hos de
fem sinsemellan ganska skilda konstnärerna
— Mackensen, Modersohn, Hans am Ende,
Overbeck och Vogeler, ty den äfven till
Worpswedarna räknade Karl Vinnen bor
fyra mil längre bort i en väsentligt olika
natur — är att de fortsätta den
landskaps-skildring, som började med Constable,
fortgick med Barbizonskolan, gick än vidare i
vissa Böcklinlandskap — som t. ex.
Vårdagen — och i Glasgowskolan.
Sinsemellan är den ene Worpswedaren mer
romantiker, den andre mer realist, men hos
alla finnes något af »den vises stilla, djupa,
mot de outforskade sammanhangen riktade
syn», en syn som hvarken har romantikens
försköningslust eller realismens hårdhet;
utan för hvilken »konstnärsskap betyder
kärleken till de gåtor, de kunna omstråla
med glansen af sin kärlek». Rilke visar,
huru de unga konstnärsämnena på hvar sitt
håll sökte den akademiska utbildningen och
alla funno den i det hela värdelös; huru
de inför konstens alla stormästare förnummo
ett och samma ord: » Var du. Kanske är
det dig ej möjligt, men är det dig möjligt,
så var det.» Men »att vara konstnär
betyder att vara ett jag, som kan utsäga sig
själf. Och för detta mål måste man
först dana sig sitt eget språk». Det blef
ur Worpswedes natur de unga målarna
mödosamt samlade sitt ordförråd . . . »Just
emedan naturen är människan så motsatt,
är hon i stånd att ur naturen finna sitt
uttrycksmedel, ty lika uttryckes icke med
lika. Så länge människan trodde, att
naturen var till för hennes skull och — vare
sig som gifvande eller ödeläggande —
sysselsatte sig med henne, fanns ingen konst
i ordets stora mening. Den började först
när människan trädde i förhållande till
någon del af naturen för att där finna ord
för något ureget, personligt, sällsamt. Ty
konstnär är endast den, som har något
djupt ensamt, något han ej delar med andra.
För antiken blef detta stycke natur den
nakna kroppen ; för renässansen
människo-anletet, i synnerhet kvinnans. Rembrandt
börjar redan att »se på människoanletet
som på ett landskap med vid horisont och
hög, molnrik himmel», och den nya tiden
har i landskapet själf funnit medlet »att
utsäga sitt innersta och egnaste i dess allra
finaste skiftningar» . . . Sedan
Worpswedarna sålunda mödosamt samlat sin ordbok,
läto de orden sjunka ned igen i
omedvetenheten och åter uppstå ur denna under
det medvetna urval, som ensamt blir konst,
det »urval genom hvilket endast det stora,
det djupt nödvändiga kommer till ordet» . . .
En hvar kan själf lätt i boken om
Worpswede förvissa sig om den finkänsliga
förståendefullhet, de stort sammanfattande,
ömt tättslutande uttryck, hvarmed Rilke
kännetecknar de fem konstnärerna. Hvarje
sida äger fullviktiga, rika uttryck, sådana
som »han har gått genom dessa anleten
som en guldsökare» eller »han har som en
broder tagit del i dessa träds öden». Rilke
har med de stillaste medel gifvit det
starkaste intryck af att denna konst »icke är
annat än lifvet själft som blommar»; att
de unga konstnärerna lyckats, emedan de
i den ensliga bygden vunnit sundhet och
säkerhet; emedan de bevarat den
ödmjukhet, som ständigt lyssnar efter nya upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
