Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. (Fortsättning och slut.) Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walt Whitman eller Gorki; stiger stilla och
samladt som en källåder ur Emerson’s och
Maeterlincks böcker. Det ter sig i Gustaf
Frödings diktning som en nebulösa och
har hos Rilke förtätats till en
morgonstjärna.
Såsom alla dessa känner Rilke i ordets
djupaste mening demokratiskt. Obetingadt
vet han att utan ett visst höjdläge, en viss
stegring i allas, äfven de ringåstes, själslif,
mäktar diktaren ej uttala de ting, som skola
föra mänskligheten ett steg längre in ,på
det obekantas område. Alla måste bli
omedvetna om ej medvetna hjälpare i
sökandet efter sanning och skönhet, de båda
begrepp som alltmer — liksom under
antiken — börja sammanfalla. Realismen,
som »försjunker i oviktiga verkligheter utan
att återföra dem alla till den sanning, som
likt en stor gemensam moder lefver bakom
dem alla; idealismen, som förlägger denna
sanning ofvan verkligheten, ana ingendera
det helas lif». Rilke instämmer med
Mae-terlinck däri, att de strider mellan plikt
och lidelse, i hvilka idealismen ser lifvets
höjdpunkt, endast äro yttre förvecklingar
af öfvergående betydelse, liksom de slags
olyckor och tillfälligheter, i hvilka
människor lefva fjärran från sin själ; att det enda
väsentliga är att vidga själen, ty det lifvets
mysterium, som nu dunkelt och hotande
står utanför oss, skall sålunda alltmer
strömma in i och öfverfylla vår själ;
människan har makt öfver hvad hvarje
upp-lefvelse för henne själf skall blifva, och
vis är först den människa, som endast
upptar hvad som verkligen kan bli
hennes egen upplefvelse. Att förinnerliga och
sammansluta alla vår själs krafter, att vidga
den till en värld, detta är det enda medel,
genom hvilket vi kunna flytta stycke efter
stycke af vår tillvaro undan ödets makt,
och sålunda göra vår själ mäktigare än
våra öden, skapa vår egen lycka och för
andra öppna vägar till en hittills okänd
lycka, en lycka, som uppstår ur själens
förstorade verksamhet, lika lagbundet som
värme uppstår ur rörelse. Hvad man tar
från himlen, återfår man i sitt eget hjärta:
den frid som öfvergår allt förstånd. I den
studie öfver Maeterlinck, där Rilke yttrat
det nyss anförda, fortsätter han:
»Människorna hafva kastat åt stjärnorna sina
yppersta värden och hemligheter; de hafva
fyllt himlen med sina själars stora och upp-
höjda rikedom — kanske för att ej bära
den med sig i de dagliga stridernas ångest
och trångmål; kanske för att gå lättare och
sorglösare genom lifvet, liksom de
tom-händta mindre frukta vandringen på en
farlig väg? Men när människan lärt sig,
att hon ej har en säkrare skattkammare än
sin egen själ, att himlen där har sin
verklighet, då skall diktaren — ledd af
människokärleken, som Dante leddes af
Beatrice — göra en ny vandring genom
himlarna för att därifrån åt människan återföra
hvad som tillhör henne. Historien visar
tillsvidare en planlös rörelse utan ledande
tankar och för tidliga mål allenast. Först
genom den nya, mot jorden riktade
fromheten skall den andliga utveckligen bli
målmedveten och följdriktig. Mänskligheten
går mot en framtid, som blir lyckligare och
mognare än nutiden, emedan själen allt
mer skall genomtränga det intelligensens
och lidelsernas mörker, som nu skilja
människorna från hvarandra, och emedan vi,
ju mer själens ljus växer, bättre skola
förstå och hjälpa hvarandra. Endast genom
själens tillväxt danas en stor och djup
gemensamhet, från hvilken ingen blir
utesluten. Liksom Maeterlinck kan tala om
bikupans ande, som drifver en hvar att
lefva för det hela, skall man en gång
kunna tala om jordens ande, som omfattar
alla, förenar alla och ordnar alla de krafter,
som nu motarbeta eller upphäfva
hvarandra.» Och sålunda, menar Rilke, skall
denna ande småningom varda — hvad
»Gud» visat sig icke vara — allgod, allvis
och kanske slutligen allsmäktig. Den
lifs-troendes nya själstillstånd är den verkliga
förnimmelsen af själens och yttervärldens,
helgdagens och hvardagens varande i
hvarandra. Icke endast på höjdpunkterna utan
äfven under alldagliga värf blir sålunda
lefvandet rikt, viktigt, betydelsefullt i den
mån det uppbygger det vardande. Denna
synpunkt kommer Rilke att t. ex. varmt
skatta verk som Buddenbrooks eller Jörn
Uhl; att glädja sig öfver att den
senare i hvarje hus skall »ge någon ökadt
mod och ökad glädje, ett större förtroende
till lifvet, till rättvisan och godheten, ett
varmare medkännande med det lidande alla
ännu bära som sin sanna och svåra
gemenskap». Rilke har aldrig i aristokratisk
esteticism sett ned på de af arbetet
betungade, af okunnighet begränsade. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
