Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. (Fortsättning och slut.) Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
villfarelse». Rilkes egen själ är ett barns,
emedan en konstnärs. Och därför är Gud
hans ständiga tanke men »gudsförnekelse»
formen för hans fromhet. Det är denna
fromhet som talar i alla berättelserna om
den gode Guden.
I en af dessa förtäljes t. ex. huru Gud
alldeles glömde ting och djur under det
han försjönk i skapandet af människan.
Men störd af änglarnas påminnelser — ena
gången om en vilsefaren fågel, den andra
om en liten hund, som råkat i olycka —
beslöt Gud sig att ej lyfta blicken från
jorden utan att åt sina händer lämna
människans fullbordan. Men människan halkade
ur Guds händer ned på jorden, utan att
Gud sålunda ens fått se henne, och sedan
dess vredgas Gud på sina händer och har
ännu ej lyckats få syn på människan. Där
förtäljes vidare, huru Guds högra hand fick
lida döden på ett kors och Gud själf
därvid höll på att förblöda. Där berättas
äfven, huru Gud en gång blef bonde i
Ryssland och sålunda blef rättrådighetens värn;
en annan gång var han en annan rysk
bonde, som ej kunde dö innan han i sin
sons minne lämnat alla sina sköna sånger;
en tredje gång blef Gud stenen, i hvilken
Michel Angelo arbetade. Ja, Gud tar än
underligare skepnader. Den gamle juden
i Venedigs Ghetto böjer sig inför Guds
härlighet, när han i höstmorgonens klarhet
ser Ester, sitt barnbarn, träda ut på husets
tak med sin kärleks barn, som dess kristne
fader öfvergifvit. Och den stämma, genom
hvilken Gud klarast låter förkunna sig, är
en ung kvinnas, som lämnat sin man och
födt sin älskare ett barn och låtit barnets
fader gå sina egna vägar, tills barnet skulle
kunna säga hans namn. Där finns äfven
sagor om barnen, som gjorde fingerborgen
till Gud, och om de tre målarna, som Gud
tillät att måla sitt porträtt och hvilka alltjämt
tvista om hvem som träffat likheten . . .
* *
Sagornas ton är som alltid hos Rilke
stilla. Han lämnar tolkningen åt läsaren
själf. Men enskildt har han för mig tolkat
hvad han med dem velat säga. Nämligen
detta: »Fromheten är själarnas tyngdlag,
ständigt och stilla verkande ur Guds djup
på själarna såsom tyngdlagen på tingen . . .
Men att rikta sig mot Gud kan ej innebära
någon annan rörelse än att rikta sig mot
jorden. Hela den mänskliga utvecklingens
mål är att kunna tänka Gud och jorden
i samma tanke. Kärleken till lifvet och
kärleken till Gud måste sammanfalla, i
stället för att som nu äga skilda tempel på
skilda höjder; man skall dyrka Gud endast
genom att till fullkomlighet lefva lifvet.
Att ge detta allt högre former, att uppnå
ett allt fullare samband mellan allt lefvande,
liksom mellan detta och det skenbart
lif-lösa, detta är att skapa Gud; med andra
ord att låta Gud sjunka ned i lifvet eller
lifvet blomma upp till Gud.»
Detta innebär emellertid, som en hvar ser,
förnekelsen af alla filosofiska eller religiösa
begrepp om en personlig, af evighet varande
och verkande Gud. Gud blir det ofulländade,
det framtida, som stilla bidar sin begynnelse,
det som varder i det vi varda; det som
uppbygges när vi bygga, det som utvecklas
när utvecklingen stegrar lifvet i allt högre
former! Den teistiska romantiken såg
världen som Guds dikt. Den evolutionistiska
har upptäckt alla kompositions- och
meterfel i den dikten och nekar därför nämnda
ursprung. Den teistiska romantiken såg
Gud såsom det hvita ljus, hvars strålar
brytas genom tidens och rummets medium
för att bortom tid och rum återgå i det
ena ljuset. Den evolutionistiska romantiken
känner att denna syn icke förklarar
hvarför strålarna någonsin behöfde brytas
genom detta medium. Än mindre förklarar
den mörkret; allra minst innebär den en
tillräcklig rörelsekraft vid sträfvan att skingra
detta.
I boken »Vom lieben Gott» kommer den
Gud, som är på väg till människorna, med
så stilla steg, att de förnimmas endast af
den, som kan förnimma tystnadens stämma,
när stora vidder hvila i middagens ljus
eller under natthimlens oändlighet. Den
nya fromheten är enkel. Och utan att
man varder som ett barn — eller en
konstnär — anammar man den icke. Dess
hemlighet är stor, större än vårt hjärta,
ehuru född af vårt hjärta. Den är som
den i en åker fördolda skatten, för hvilken
en man sålde alla andra ägodelar och köpte
den åkern. Åkern är jorden. Skatten är
den Gud, vi lyfta upp ur jordelifvet.
Tron att Gud icke finnes, att han ännu
ej kunnat finnas är för en natur som Rilke
oändligt bejakande. »Den har», säger han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
