Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det ut från sig och betrakta det som
bildhuggaren statyetten.
Om någon diktningsprocess gör intryck
af att vara motsatsen till denna, så är det
den som här hemma gett oss Vilhelm
Ekelunds vers. Här verkar ingenting
fristående, allt är som delar af en själ, som
spänner öfver det hela, poeten är ständigt
med själf med sin egen röst. Det är alltid
samma på en gång veka och spända
drömmaransikte som stirrar oss till mötes, en
lyssnande, undrande människa, hvars tal
aldrig är »ja, ja, nej, nej», som fruktar för
konturen som för begränsningen och som
minst af allt är hågad att söka en
förenkling i tillvarons problem. Denna poesi kan
vara lycklig, men den skrattar icke,
predikar icke heller, ty den är riktad inåt,
aldrig mot några åhörare; den snyftar och
stammar, ty den vill vara ett tack och en
tolk för de öfverfulla ögonblick, ur hvilka
den sprungit, och den säger sig själf, att
sådana ögonblick letar icke själen efter rim
och bryr sig icke om att räkna versfötterna.
Den ritar icke så mycket som den målar,
den rör sig i ackord mera än i melodier
och söker efter de svagaste skiftningar i
själstemperaturen. Poeten sitter böjd öfver
sig själf, ständigt med handen på pulsen.
Det är lätt att se, hvar faran ligger för
denna konst. Den kan subtiliseras ut i det
rent obegripliga, och den metafysiska
dimman kan dränka allt hvad fasta linjer heter,
så att läsaren tröttnar och kör fast. Man
skall ta korta steg, när man läser Vilhelm
Ekelund. Det bör vara en ensam timme,
när man är lagom nedstämd och längtar
efter osynliga vänner; man kan fälla upp
boken ungefär hvar som helst och suga in
musiken i långa tongångar som denna:
Ack, hjärtats längtan har ej hem i världen,
•och ofta då vi skildes var min själ
lik den husville vandrarn, som
vid barnens lekplats suttit vek om kvällen
och glömt sin nöd för klang af stämmor klara. —
Eller dessa rader om våren som en
Psyke »med skygga lyfta händer»:
— — — Än mildt fördröjer
sig kring ditt hufvud dagens sken det sista,
men i ditt bröst, som stumma böner höjer,
all nattens bittra längtans bäckar brista.
Och fler och fler gå stjärnor fram. O Vår,
o Psyke späd med skygga lyfta händer,
hur blek sig stjärnan vid din hjässa tänder,
hur darrar dunklet vid ditt veka hår.
Detta är ju utsökt, och det finns andra
enstaka strofer som nå hit. Det finns
dikter om ensamhetskänslan på en världsstads
dånande asfalt, när själen skrämd blir till
det darrande barnet, som klänger sig fast
vid diktaren och känns så tung, att han
knappast orkar bära hem den — en af de
dristigaste bilder jag läst, och man kan
ändå inte säga att den misslyckats. Men
det finns också andra, både vers och bilder
i versen, som flyta ut i dimma och verka
fullkomligt godtyckliga i formellt afseende.
Man behöfver inte höra till dem som med
ett ilsket morrande sade om Verlaines
orimmade strofer, att prosa inte blir vers
därför att orden sättas under i stället för
bredvid hvarandra. Det behöfs något annat
också, det är sant — och det var just det
Verlaine hade. Ekelund har det också,
men när han skrifver:
Ser jag dig,
så sväller milt hjärta
tungsinnigt. . .
ja du skall en gång
känna
nöd etc. etc.
— så kan man inte låta bli att tycka, att
t. ex. »känna» och »nöd» gärna kunde
samsats om en och samma rad. Med andra
ord: här är en arabesk, icke ett poem, och
att läsa ordsammanställningen är som att
gå utför en trappa på hälarna, det knycker
till i hjärnan för hvart steg man tar.
Något egentligt utöfver herr Ekelunds
närmast föregående diktsamling erbjuder
icke denna sista. Motiven äro desamma,
tonarten likaså, och författarens virtuositet
förnekar sig inte heller här. Med de
felgrepp och de faror för felgrepp, som böra
vara nästan oundvikliga för en poesi som
denna, är diktaren dock alltjämt sin
rangplats vuxen och synes till och med på allra
sista tiden ha bildat skola, till hur mycken
glädje får man väl se.
B. H. B.
Gustaf Ullman: Västkust. Dikter. Stockholm,
Ljus’ förlag.
— Ungt folk. Noveller. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
Om Gustaf Ullmans debut — han har
inom ett halfår offentliggjort ett dikthäfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
