Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kah Teli. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid synranden i norr. Det var ännu
tidigt efter regntiden, och hon hade just
nyss offrat friska blommor åt Kama,
vårens och kärlekens gud. Så får hon
plötsligt höra ett starkt prassel på sanden,
och en flock af mångfärgade dufvor slår
kuttrande ned tätt intill henne. Till
hennes bestörtning öppnar den skönaste
i skaran, en silfverhvit dufva, sitt näbb,
och säger högtidligt: »Var redo, Kah
Teli, att möta Kama, vårens furste.»
I detsamma kändes en söfvande stark
doft i luften, och ett regn af
champåk-blommor höljde den gula sanden. I
öfvermått af förfäran och bäfvan kastade
sig Kah Teli framstupa på stenläggningen;
hon hörde hastiga steg, som närmade
sig, allt närmare och närmare kommo
de.
Kah Teli vaknade, och drömmen
tycktes fortsätta ända in i verkligheten, ty
det knastrade sakta ute på sandgången,
som om någon sökte aflägsna sig med
ijudlösa steg. Hon skyndade upp och
lutade sig ut för att se, hvem det kunde
vara. Längst bort skymtade en
skepnad, som efter sin dräkt föreföll att vara
en vanlig sudra på väg till sitt
morgonarbete.
Det var redan morgon, och de
blommande buskarna i tempelparken badade
i solstrålarna. Vid det hon åter vände
sig om i rummet, föllo hennes blickar
på några föremål på golfvet nära
fönstret, och som lågo spridda åt alla håll,
som hade de blifvit inkastade i rummet.
Kah Teli hopsamlade de strödda
föremålen och radade dem upp framför sig.
Det var hennes första teckenbref, och
som hvarje flicka i Indien förstod hon,
hvad hvart och ett af dessa ting hade
för innebörd. Brefvet var enkelt och
lättfattligt. Det bestod af en knippe
blodröda dhak-blommor, som öfver hela
Indien gälla som kärlekstecken,
därbred-vid lade hon en liten kvist af en hvit-
blommande buske, så en liten underlig
afgudabild af färgadt ler och därnäst en
solblomma, hvars stängel var knäckt, så
att den gula skifvan var vänd mot
marken. Kah Teli betraktade en stund
eftertänksamt det hela, därpå drogo sig
hennes läppar till ett omärkligt småleende —
hon hade läst brefvet. Och halfhögt
sade hon för sig själf, i det hon stack
in de röda blommorna i sitt hår: »Möt
den som älskar dig under den
blommande mohwa-busken vid Mo-Tais bild, då
solen gått ned.» Den lilla danserskan
glömde all sin bäfvan för Saraswatis
förtärande vrede, glömde att fråga sig själf,
hvem denne förmätne kunde vara, som
djärfdes kasta in kärleksbref i
prästin-nans cell, glömde allt utom den röda
blommans doftande budskap.
Aldrig hade Kah Teli dansat så
guda-ingifvet inför gudinnans bild som denna
afton. I den rökelsefyllda salen tycktes
hennes fotter knappast röra vid marken,
fortare gick det, alltjämt fortare, till dess
de mångskimrande bilderna och inlagda
tempelhvalfven togo i ring för hennes
ögon, blefvo till röda blommor, röda solar,
som snurrade rundt, rundt, rundt, tills
hon halft medvetslös nedsjönk på knä
inför påfågeln, under gudinnans
lotusprydda altare.
Men då solen gått ned, svepte Kah
Teli sin »sati» tätare om hufvud och
axlar, virade band af röda koraller
mångdubbla kring hals och armar, penslade sina
mörka ögonbryn, att de skulle blifva ännu
svartare, tecknade sina händer och naglar
med den rosenröda hennan och smög
sig ljudlöst på bara fötter bort genom
teaklunden emot staden till. På några
stenkasts afstånd från stadsporten ligger
ett gammalt, halft förvittradt
grafmonu-ment, rest i forna tider af en älskande
konungamoder öfver en älskad son. Hit
pläga olyckliga mödrar vallfärda för att
söka bot för sitt sjuka barn, och vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
