Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kah Teli. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke och bäfvade ej för dem, men ett
lätt glidande ljud i gräset bakom henne,
kom henne att förskräckt rygga åt sidan.
Hon mindes den smygande, dödande
cobran, hinduens skräck, som spänner
upp sitt glasögontecknade nackskinn och
gjuter sitt oläkliga gift i de lifsvarma
ådrorna. Här kunde hon ej stanna. Men
hvarthän skulle hon vända sina trötta
fötter? Hvem skulle vilja mottaga den
utstötta, prästinnan, som brutit sina
löften och för alltid utestängts från
helgedomen? Kunde hon tigga sin väg
tillbaka till bergen, till de svala, vida
slätterna och blå höjderna, där hon lekt som
barn vid sin moders koja?
En lysande tafla från forna dagar
rann upp i hennes minne, där hon ännu
alltjämt låg på sina knän vid det
natt-skumma vattnet. Det var en sval dag,
just då regntiden var förbi, och hon
hade lekt med sina leksystrar under det
stora mangoträdet i byn. Hon mindes
huru de hade trädt upp band af de röda
blommorna och hängt öfver sig som
halskedjor och sedan sjungit och dansat, så
som naturen i lifvets morgon lär barnets
fötter att röra sig lätt och behagfullt vid
ljudet af toner. Då hade den gamle
byprästen kommit där förbi, en god
gammal man med gulnadt, rynkigt ansikte
och hvitt hår. Han stannade och
betraktade leende de små danserskorna; efter
några ögonblick kallade han till sig Kah
Teli och bad henne att dansa ensam för
honom, medan de andra taktmässigt
sjöngo och klappade i händerna. Inom
ett ögonblick visste Kah Teli, att hon
behagat den gamle med sin dans och
stoltheten slog henne som en yrsel åt
hufvudet. Som dagsländor dansa om
dagen i den höga säfven, som eldflugan
dansar om natten i bamburöret, så
dansade hon utan att veta hvarför eller huru,
tills hon slutligen saktade sina rörelser
och gick fram till den gamle, i hopp
att måhända blifva belönad med en slant
eller några sötsaker. Men i stället
frågade brahminen, om hon icke skulle
vilja bära gult siden och breda
silfver-ringar i stället för groft bomull och
röda blommor, och om hon icke skulle
vilja dansa inne i en hög pelarsal, där
härliga vällukter sväfvade som moln
under hvalfven, tillsammans med andra
sköna danserskor. Hon hade svarat på
hans vädjan i häpen sällhet, det hela
föreföll henne som en förtrollning, och
först då han följt henne hem till
föräldrarna och talat med dem, förstod hon,
att detta underbara verkligen skulle ske.
Den fattige sudran var lycklig öfver
att en så stor gunst fallit på hans dotters
lott; det fanns munnar nog att mätta i
den torftiga stugan, henne förutan, och
innan Kah Teli rätt anat, hvad allt detta
innebar, var hon på väg till skolan för
danserskor. Skulle hon nu svika deras
hopp, skulle hon återvända till dem nu,
då hon blifvit skymfligt utjagad ur
templet, draga vanära öfver deras gråa hår,
se sin moders trötta ögon skymmas af
tårar. Aldrig ville non återse dem!
Honom, som var orsaken till allt detta,
ville hon ej häller se; hon tänkte på den
höga, bleka, hvars blotta åsyn lade Elmer
Sahibs namn på andra läppar. — Kah Telis
ögon voro röda, hennes kinder bleka, i
stället för silke bar hon en botgörares
grofva skjorta, i stället för ringar, af silfver
och kedjor af korall bar hon en tiggares
skål. Så skulle han ej minnas henne!
Den svartögda Tschungi, hon med det
milda leendet, hade stuckit några mynt
i hennes hand, då hon högt gråtande
sagt henne sitt farväl; därmed kunde
hon kanske köpa sig nattläger
någon-städes i en landtby. Hon reste sig upp
och begaf sig i väg, men kvällens
skönhet tvang henne att stanna ännu en
sista gång, innan hon började sin långa
vandring. Öfver Raumnis pagod stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
