Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fredsrörelsen. Af Edvard Wavrinsky. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1816 bildade kväkare i London en
fredsförening därstädes. Snart slöto sig
också medlemmar ur andra trossamfund
samt ur högkyrkan till densamma, och
den engelska fredsföreningen Peace
Society upprättades. Ett försök att i
Frankrike bilda föreningar, som endast hade
freden till mål, mötte länge
oöfverstig-liga hinder. 1830 bildades fredsförening
i Geneve och 1841 ändtligen i Paris,
som frukt af upprepade föredragsresor
af engelska fredsvänner på kontinenten.
1843 hölls i London den första
internationella fredskongressen, i hvilken
deltogo ombud från England, Skottland,
Irland, Nordamerika och Frankrike. Där
beslöts sända regeringarna en uppmaning
att i alla sina fördrag med främmande
makter intaga en skiljedomsklausul.
1848—1888.
I slutet af 1840-talet kommo åter de
lifgifvande och framåtdrifvande
impulserna från Amerika.
Ur arbetarnas led framträdde en man,
som med okuflig flit på egen hand
eg-nade sig åt studier, särskildt
språkstudier, och därunder växte ut till en
fenomenal förmåga och en imposant
karaktär. Det var grofsmeden Elihu Burrit.
Han var freds- och nykterhetsifrare och
såg dessa båda reformsträfvanden såsom
komplement till hvarandra.
Efter det han vid ett lärdomssäte i
Newhaven fått tillfälle rikta sitt redan
då stora kunskapsförråd, återvände han
till smedjan. Under tiden tillgodosåg
han i de offentliga bibliotekssalarna sitt
lågande kunskapsbegär. Från 1840 höll
han offentliga föreläsningar i New-York.
Dä gesällönen ej var tillräcklig att
tillfredsställa hans behof af andlig näring,
uppsatte han en egen smedja och
bör-jadQ därefter utgifva en tidskrift. Men
hans rastlösa verksamhet dref honom ut
Ord och Bild, rj:e årg.
i världen. 1847 reste han till England
och genomströfvade landet såsom fredens
budbärare, utdelande sina ströskrifter:
»Gnistor från städet», »Röster ur
smedjan» samt »Oliveblad». Hans ord
värmde, hans exempel manade till efterföljd,
icke blott i England utan äfven i
Frankrike, Belgien och Schweiz. Han afled i
New-York 1879.
1848 hölls i Bryssel den andra
sam-folkliga fredskongressen. Programmet
upptog bland annat:
Upprättandet af en högsta domstol
öfver nationerna;
Uppställandet af en internationell
lagbok; och
Allmän afväpning.
Redan nästa år, 1849, samlades i
Paris den tredje fredskongressen. Här var
äfven Tyskland representeradt; därjämte
Holland och Belgien. Några svenskar
lära hafva varit närvarande.
Bland deltagarna märktes främst de
engelska parlamentsledamöterna: Richard
Cobden, som i England samlät 200,000
underskrifter på en petition till
regeringen om införande af skiljedomsprincipen
och förelagt underhuset en motion, att
England skulle taga initiativet till en
allmän och ständig europeisk kongress, och
Henry Richard, den engelska
fredsföreningens, Peace Society, energiske och
skickliga ledare; samt Victor Hugo, den
store franska nationalskalden, som blef
själen i kongressen och genom sin
vältalighet verkade i högsta grad
medryckande.
Icke mindre banbrytande för
freds-idéerna verkade de engelska
statsmännen John Brights och Gladstones
hög-sinta exempel. De nordiska ländernas
neutralitetsförklaring vid Krimkrigets
början saknade häller icke betydelse.
Kriget för slafvarnas i Amerika
frigörelse hade kostat strömmar af blod;
Channings, den outtröttlige frihetskäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
