Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2O
FREDRIK BOOK.
beväringsmännen om kvällarna svängde
om med hvarandra och med den kvinn-
liga betjäningen i kafTebodarna, som lågo
vid slutet af lägergatan midt emot hvar-
andra och sågo ut som tomma packlå-
dor i ett fabriksupplag. Om söndagarna
strömmade traktens danslystna ungdom
till, och regementets musikkår af gamla
försupna cirkusmusikanter, som man inte
hade råd att pensionera, läto skrällande
mässingstoner ersätta hvardagskvällarnas
dragharmonika. Dansprogrammet omfat-
tade endast tre nummer, ty fler stycken
hade inte regementsmusiken i sitt våld,
men omväxlingen i takt fick ersätta bri-
sten på melodier. Dansvimlet var bro-
kigt och lustigt, och 96 Valdemarsson
rörde sig bland civila halmhattar flitigt
och behagfullt som fisk i vatten, i va-
penrock med nyputsade knappar, de blå-
randiga linnebyxorna nedstuckna i stora
järnskodda marschkängor och uniforms-
mössan ledigt på nacken. Hans små
mörkblå ögon glimtade af munterhet,
med högra handen höll han flickan sä-
kert fast och med den vänstra lyft mot
himlen knäppte han takten till dansen,
när musiken hackade och fuskade för
mycket.
Men när taptot ljöd klockan nio på
kvällen, var dansen slut, och musikser-
geanterna hastade till marketenteriet för
att hinna dricka några dussin öl före
stängning. En ljuf halftimma lustvand-
rade gossarna i skogsbrynen kring heden
med sina kärestor, innan tystnadssigna-
len kallade dem in i deras stinkande
fållor. Ömma farväl kysstes, och de till-
tagsnaste ynglingarna lofvade sina rod-
nande flickor att smyga sig ut till dem
senare på kvällen, sedan visitationen gått.
Det var ju inte skymning än, luften var
ljum och furustammarna ännu röda på
sidorna af det sipprande solljuset.
En sådan söndagsafton, medan det
var ljus sommarkväll ute, fast mörkt i
baracken, som låg fredad både för ljus
och luft, satt kandidat Brogren i sin
bädd och stirrade med förtviflan i blic-
ken bakom pincenezen ut öfver sofbrit-
sarna, som i rader öfver hvarandra fyllde
det medelstora rummet, där öfver hun-
dra mänskor voro sammanpackade. Han
kunde inte sofva, ty han var inte till-
räckligt trött — det hade varit söndag
— och när han reste sig, kunde han ut
genom det ena af barackens två fönster
se en skogsrand med gul och strålande
himmel bakom. Slagsmålen, svordomarna
och de oanständiga visorna hade tyst-
nat, nattvisitationen med lyktan, som
glimmade svagt som i dimma genom
den förpestade atmosfären, hade gått sin
rund, och bädden vid hans sida var tom:
96 hade strax efter visitationen blixt-
snabbt hasat ned på golfvet och för-
svunnit. Brogren såg på kvällshimlen
och tänkte på sitt hem, inte just på för-
äldrar och syskon, ty hans sinne för så
komplicerade ting hade märkbart försva-
gats efter nära två månaders rekrytskola,
och hans längtan sysslade mest med
enklare saker: han tänkte på sitt rum
med den stora, rena sängen, bokhyllor
och möbler, tvättställ och karaffin och
alla andra härliga lyxföremål och med
öppna fönster ut mot en grön trädgård.
Om han åtminstone vågat hoppa ner
från sin hylla och öppna ett fönster!
Men nej, bondpojkarna hade en vansin-
nig skräck för drag, upphofvet till alla
sjukdomar, och om någon vaknade och
ertappade honom, var han förlorad och
skulle bli betraktad som mordbrännare.
Han torkade glasen på sin pincenez,
som slogo sig i den tjocka luften. Glas-
ögonen var det sista han tog af sig på
kvällen, det var kulturens sista märke,
som skilde honom från barackens öfriga
innevånare; bakom dem kände han sig
en smula modigare, han vågade le ibland
och såg på den rysliga omgifningen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
