Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LÄGERIDYLL.
21
en kritisk och intresserad iakttagare, som
inte räddes att blanda sig i hopen för
att studera lifvet i dess lägsta former.
Men när han till slut, trött och sömnig,
tog dem af sig och stack dem in under
halmmadrassen för att ha dem till hands
på morgonen, då sjönk han ner med en
suck på sina grusiga lakan, blek och
förpinadt allvarlig, nummer 185 bland
de andra numren.
Just som han höll på att somna in
— han hörde endast svagt, med en
drömlik rysning, de hemska ljud af kräk-
ningar och dylikt som med jämna mel-
lanrum bryta tystnaden i baracken en
söndagsnatt — kände han en hand på
sin skuldra och o,6:s muntert klippande
ögon sökte hans egen sömniga blick.
Hvad stod på?
— Jo, han hade något att fråga om.
— Håll käft, 96. Jag sofver.
— Ja, men det hjälper inte. Det är
nog bara en världslig sak . . .
— Håll käft, 96. Hör du inte jag
sofver.
— Men jag har grundat farligt myc-
ket på den.
Och g6:s småskrattande ansikte blef
med ens så allvarligt och grubblande,
att kandidat Brogren förvånad satte sig
upp och började att trefva efter pince-
nezen under halmmadrassen.
96 satt tyst och tankfull och såg på,
tills glasögonen tryckts fast. Jo, han
hade för visso en flicka hemma i Arkels-
by, en riktigt rar jänta för resten, och
han fick ju ett »vy» från henne hvar
vecka, så han kunde inte klaga. Men
kunde nu detta hindra honom att ha en
annan flicka här? Tordes han det, eller
var det alldeles orätt?
96 såg ut som om han tänkt sig
trött, och på hans fasta panna låg en
aning om ett veck.
Brogren nändes inte skratta, utan bet
i läppen, medan han funderade på svar.
Hvarför le för resten, var det inte ett
lifsproblem detta också, och hvem visste
med hur mycket allvar 96 stod inför
konflikten. Hade inte hans känslolif sina
kraf och sina afgrunder, var det inte här
som alltid en mänskas utveckling och
växt det gällde. Studenten blef het om
öronen vid tanken på det orättfärdiga i
att skratta åt en medmänskas lifskamp,
och han sporde med djupt deltagande,
om det var någon bestämd flicka det
var fråga om.
96 såg ertappad och skamsen ut.
Jo, det kunde han ju inte neka till. Det
var den som stod i Natalias kaffeschopp.
De hade varit i Röde kärr. Och 9Ö:s
ögon plirade förstulet. Tyckte han inte
det var en kilig unge?
Brogren kände sig en smula afsval-
nad. Han började ana, att konflikten
inte var så djup som han förut trott.
Det hördes för resten: flickan hemma i
i\rkelsby var en rar jänta, men denna
här var en kilig unge. En ganska läro-
rik motsats, som han kände igen från
sin egen erfarenhet. Och när han för-
sökte erinra sig den som stod i Natalias
kaffeschopp, så kom han ihåg en liten
olycka i en blå bomullsblus, som satt
märkvärdigt stramt, och med förvetna,
skuldmedvetet leende ögon,
Men studenten var en tänkande ung
man, som hade läst Ellen Key och inte
ville vara doktrinär i dylika spörsmål,
och därför torkade han sina immande
glasögon och sade: »Tänk nu själf, 96.
Om din flicka i Arkelsby gjorde liksom
du, hvad skulle du då tycka? Du får
inte ställa några andra fordringar på
henne än hvad hon kan ställa på dig.
Ni skall vara likställda, förstår du. Och
försök så tänka dig, hvilket som bäst
motsvarar dig själf, du förstår, ditt vä-
sen, ser du, det som bäst befordrar din
personlighets fullkomning. Lifvet, ser
du 96, har intet annat mål än sig själft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
