Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
FREDRIK BÖÖK.
och kärlekens värde beror på dess lifs-
befordrande kraft. Du skall försöka gå
den väg, som leder till rikaste blomst-
ring för ditt jags egenart — kort sagdt:
du skall vara dig själf.»
Studenten hade blifvit het igen, han
såg i detta fall typen för så många lifs-
öden, och hans läppar, som eljes hade
ett blygt drag, darrade af rörelse, och
när han teg var hans mun sträng.
96 plockade på filten och såg djupt
olycklig ut. Brogren sjönk ned igen och
vände sig bort, än en gång med rörelse
upprepande: »Du skall vara dig själf,
du skall vara trogen ditt eget väsen!»
Den kvällen somnade 96 med käns-
lan af ett märkvärdigt tryck. Det kän-
des som när han hört prästen predika
hemma: han ville gärna bjuda till att
göra som det sades, men det var så
svårt att veta hur man skulle börja och
hvad som egentligen menades. Det sak-
nades detalj anvisningar. Nog ville han
vara sig själf, men han visste inte hur
han skulle bära sig åt. Annat var det
till exempel att fråga mor, hon kunde
dä genast säga precis hvad man skulle
göra och hur det skulle göras, och det
var inte att ta fel på, för då fick man
ovett till.
Hans ögonlock tyngdes, och han glöm-
de bort hvad han skulle fundera på, han
såg bara flickan i den snäfva blå blusen,
och han log i sömnen.
Morgonen därpå, när kandidat Bro-
gren mornat sig riktigt, hyste han tvif-
velsmål om den verkan hans allvarsord
kunnat utöfva på 96, och hans farhågor
besannades på kvällen, då 96 efter visi-
tationen hastigt försvann. Det var fram-
deles just inte många kvällar 96 höll sig
lugn; merendels kröp han påklädd un-
der fliten, och när Brogren hörde en lätt
duns, behöfde han bara höja på hufvu-
det för att se en bred figur smyga sig
ut i halfmörkret med stöflarna i handen.
Han varnade honom ibland, men allt
gick bra, och det damoklessvärd, som
sväfvade öfver 96 i form af två dygns
vaktarrest — det vanliga straffet för
nattrymmare — tycktes hänga på ett
ovanligt solidt hårstrå. Det enda obe-
hag som 96 skördade var en smula kits-
lighet från ett par af korpralernas sida,
—- försmådda älskare, som härmades öf-
ver att en underordnad, i strid med di-
sciplinens solklara bud om den aktning
och undfallenhet soldaten skall visa för-
man utom tjänsten, dristade ta flickan
på knät i kaffeschoppet, medan de själfva
knappt vågade ta henne om lifvet.
Ty 96 stack inte under stol med sin
lycka och intog med stolthet platsen af
legitim älskare. Hans jänta i Arkelsby
måste ha blifvit varskodd af 96:s rivaler
bland exerciskamraterna från byn, ty se-
dan hon skickat några »vy» med mysti-
ska och svartsjukt hotfulla sentenser, teg
hon som muren. 96:s sofvande samvete
vaknade dock icke. Det enda som störde
hans tillfredsställelse var en smula svart-
sjuka. När Hilma ställde ner kaffebric-
kan eller torkade det solkiga bordet i
det lilla rökiga rummet, där korpralerna
på middagsrasten helt kamratligt läto
bjuda sig på förtäring af beväringsrekry-
terna, hände det ju allt som oftast, att
en arm med tre guld på krökte sig kring
hennes lif, men det tog 96 inte illa upp,
för där var så trångt, så det var inte
godt att placera armarna på något all-
deles neutralt område. Inte heller var
han rädd för sergeant Ridderslant, ty
hans jättestora, blårödt skinande näsa,
som alldeles liknade en kulört lykta,
fladdrade alltid i draget af fläktande kjo-
lar och brann lika förgäfves som hans
vestaliskt eviga kärlekslåga.
Nej, värst var det med lille korpral
Moberg på hans egen pluton, som satt
och gaf Hilma långa och sugande blic-
kar och som alltid hittade till Natalias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
