Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LÄGERIDYLL.
kelugnsmakare hade skrifvit och som
lydde så här:
Jag sade som sant var att sillen var sur
då satte di mej i detta hål mitt arma jur.
96 läste versen om gång på gång.
Han önskade att han kunnat sätta hop
något lika vackert och träffande och
som lika skarpt belyste den orättvisa,
som vederfarits honom, men dels kunde
han inte komma på något bra rim, och
dels visste han inte, hur han skulle
kunna framställa saken i korthet, så att
hans oskuld blef tydlig. Ty han hade
ju onekligen slagit en korpral mycket
hårdt. Om det åtminstone hade varit
den korpralen, som försökte ta hans
flicka, men det var en helt annan, som
endast obetydligt hade att göra med
saken och inte gärna kunde göras med-
skyldig. Han kände sig alldeles makt-
lös och förtviflad inför dessa stridiga
fakta: först detta att han alls inte kunde
rå för det, att det skett genom en ond
makts förvållan utan att det varit hans
vilja; och så detta att just han i alla
fall slagit en mänska, som han inte
kunde förebrå för annat än att han varit
ond öfver hans klumpighet och dumhet,
och som han inte hatade. Han var
oskyldig, det visste han, men han var
skyldig på samma gång; det var ett
mysterium som han aldrig skulle kunna
lösa, det kände han, hur mycket han
än tänkte på det.
Med nedslagna ögon följde han vä-
beln, men när han gick genom lägergatan
ville han inte se ner utan såg i stället
på flaggan framför officersmässen för att
slippa alla de nyfikna och förvånade
ögon, som följde honom. Han undrade
om Hilma stod och tittade efter honom,
och vid denna tanke blef han så för-
bittrad och hatfull igen, att han lyfte
blicken och såg de första han mötte
hårdt i ögonen.
På bataljonsexpeditionen sutto öfver-
stelöjtnanten och löjtnant Jödin och 96:s
egen kompanichef, och alla sågo stränga
och allvarliga ut. Längs väggen stodo
på ett led tätt hoppackade målsäganden
och några vittnen, och 96 fick ensam
stiga fram på golfvet.
När öfverstelöjtnanten frågade honom,
var all hans förbittring borta, det var
honom en enda gåta alltsammans, och
med låg och osäker röst erkände han
hvad målsäganden lagt honom till last.
Han hade ingenting att tillägga heller,
han var så undergifven som aldrig förr,
och hans kapten såg nästan ledsen ut
af att se så litet kvar af 9Ö:s berömda
hurtighet.
Vittnena och målsäganden fingo gå
sin väg, men väbeln fick vänta med 96
i förstugan, och efter knappa fem mi-
nuter kom där besked, att 96 fick gå
hem till baracken han också; klockan
sex på e. m. dagen därpå skulle han
stå inför krigsrätt.
Det var ett långt och pinsamt dygn
96 genomlefde. Han gick tyst och med
ovissa steg till baracken och satte sig i
sin bädd. Ingen talade till honom, och
det var han ändå glad för; korpral Hå-
kansson gick kring med ett svullet öga,
och hvar gång 96 såg honom, blef han
orolig öfver hur det skulle gå för honom
nu, när alla visste, att han burit sig åt
så illa. Kvällen kom, och i skymningen
blef 96 lugnare; han började tänka på
det straff som väntade honom. Hvad
skulle det bli? Skulle han komma på
fästning? Han hade hört, att det var
förfärligt farligt att bära hand på sin
förman. Tyst låg han på natten och
stirrade ut i mörkret, men när han så
med ens kände kandidat Brogrens hand
trefva under filten och söka hans egen,
som den vänligt klappade, tog han mod
till-sig och frågade med hviskande röst,
hvad Brogren trodde han skulle få.
Brogren trodde han skulle få några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
