Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
FREDRIK BOOK.
gröna, och 96 kände sig förunderligt lät-
tad. Han längtade riktigt att få komma
i enrum med sig själf, och mörkret var
honom också välkommet, det skulle bli
så skönt att få sofva och tänka öfver
det som skett osedd och ostörd. Dagen
därpå gick han i exercisen, tyst men
fattad, och när eftermiddagen kom, van-
drade han i väbelns spår upp på batal-
jonsexpeditionen, visserligen nedslagen,
men innerst bärande pä en hemlig glädje
öfver att det snart skulle vara öfver.
Förhöret blef kort, 96 erkände med fast
och klar röst och blef förd ut i förstu-
gan. Rätten öfverlade. OcK genom den
tunna bräddörren hörde han hvart ord,
med bäfvande hjärta.
Auditören hade varit bortrest, och
den tillförordnade auditören var en helt
ung jurist, rätt fet och med ett korrekt
och bestämdt utseende. Han hade stu-
derat strafflagen för krigsmakten i järn-
vägskupén och känt sig angenämt be-
rörd af dess kärfva och manliga anda
och från all sentimentalitet rensade upp-
fattning. Han ville gärna visa de mili-
tära medlemmarna af rätten allt möjligt
tillmötesgående och ådagalägga sin väl-
sinnade tillfredsställelse med de befint-
liga formerna för jurisdiktionen inom
armén, ty han var själf son af en gud-
fruktig och förmögen ämbetsman och
hade allt från sin ungdom lärts att ge-
nomskåda de så kallade humana reform-
sträfvandena, som i grund och botten
endast voro eftergifter åt en löslig och
förslappad tidsanda. Krigslagarna voro
enligt hans öfvertygelse utmärkta, och
han lade sig obesväradt tillbaka mot
stolskarmen och föreslog aderton må-
naders straffarbete. Det var inte det
strängaste straff som var möjligt, men
det var näst intill.
Det slog ner som en bomb: öfver-
stelöjtnanten blef bister och började gran-
ska sina naglar, major Berg såg medlid-
samt på öfverstelöjtnanten, och löjtnant
Jödin, som var sekreterare, böjde sig
öfver pappersarken bakom auditörens
rygg och fnissade, som hans vana var
när något ovanligt skedde som han inte
begrep. Han fnissade nästan alltid.
Men utanför dörren grep 96 Valdemars-
son, vacklande och dödsblek, ett kramp-
aktigt tag i dörrkarmen.
Majoren, som kände att öfverstelöjt-
nanten fann det obehagligt att ge audi-
tören nödiga upplysningar och som in-
såg, att det var hans plikt som under-
ordnad att öfverta det delikata varfvet,
började försiktigt:
»Ja, ser auditörn, vi brukar nu i all-
mänhet inte ådorna de strängaste straf-
fen. Och detta fall får naturligtvis be-
traktas som skedt under förmildrande
omständigheter.»
Auditören lyfte stridslystet på hufvu-
det, löjtnant Jödin märkte det och fnis-
sade.
»Så att vi får allt nöja oss med
disciplinstraff.»
Auditören tyckte sig till sin ledsnad
märka, att till och med rättens med-
lemmar voro hågade för eftergifter åt
tidsandan, och som god medborgare
var han alltid villig att ta seden där
han kom. Men han var tillika en smula
envis af naturen och kunde inte låta bli
att invända, att han för sin del måste
finna omständigheterna synnerligen för-
svårande: det hade ju skett som svar
på berättigad tillrättavisning, utan före-
gående ordväxling o. s. v. Men kanske
majoren hade andra synpunkter, det
skulle fägna honom att höra.
Nej, majoren hade visst inga syn-
punkter !
Det kunde nu mycket väl hända,
fortsatte auditören, som kände sig smick-
rad af majorens undfallenhet och ville
vara till lags igen, att krigslagarna voro
fön stränga med afseende på straffbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
