Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaf III i memoarernas belysning. Af Ernst Wallis. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
ERNST WALLIS.
- Och ur Carl Didrik Hamiltons »An-
teckningar af en gammal gustavian» kunde
författaren hafva citerat de samma orden:
»Få människor, ännu färre regenter, äga den
gåfvan att göra sig så älskade af sin om-
gifning som konung Gustaf III.» Rörande
Gustafs lefnadsvanor under slutet af sin
regeringstid skrifver samma högt ansedda
memoarförfattare: »Jag intygar, att de
smädelser, som i Morianens 2:a del blifvit
sagda om konungens böjelse för drycker
och öfverlastning, äro fullkomligt osanna.
Jag var de senare åren i konungens in-
timité och såg aldrig konungen dricka an-
nat än seltersvatten, blandadt obetydligt
med champagne, men kanske en gång om
året ett glas fin punsch. Lika litet begicks
något, som stridde emot anständighet och
god ton, i konungens societé.»
Ur de aristokratiska, mot Gustaf III
ytterst fientliga och orättvisa memoarer,
som författaren citerar, utväljer han gärna
sådana ställen, som framställa konungen
såsom abnorm och vidrig i fysiskt hän-
seende och såsom effeminerad och småsin-
nad i moraliskt afseende.
Men hvad det fysiska angår, förbigår
han ett sådant ställe som då grefve Adolf
Ludvig Hamilton i sina »Anekdoter» skrif-
ver: »Gustafs ögon voro blå, stora, eldiga;
de utmärkte med en enda hvälfning hans
sinnesrörelser och satte ett själens uttryck
i hans ansikte, som nästan uppvägde hvad
som felades i dess fägring.»
Och hvad det moraliska vidkommer,
borde författaren hafva citerat de ord,
hvarmed hertiginnan af Södermanland i sin
dagbok för december 1786 skildrar Gustaf
III:s hufvudpassion: »Fri från andra pas-
sioner har han ingen annan förströelse än
att hängifva sig åt sin ärelystnad, hvilken
dock svårligen kan tillfredsställas uti ett så
fattigt land som vårt, som af de begrän-
sade tillgångarna är förhindradt att på egen
hand spela någon framstående roll, utan
ständigt måste söka bistånd af en annan
vänskaplig makt .... Man kan lätt förstå,
att kungen måste behöfva någon sysselsätt-
ning, han som alla andra, i synnerhet som
ärelystnaden för honom får lof att fylla
den förfärliga tomheten att hvarken känna
kärlekens eller vänskapens behag.»
Utan tvifvel visade sig Gustaf III vid
många tillfällen effeminerad, estetisk, flärd-
full, småsinnad, men själfva grunddraget i
hans karaktär var dock ärelystnaden. Den
starka passionen framträdde redan i hans
lekar som gosse, och den sysselsatte honom
ännu, då han låg på sin dödsbädd. Det
var ärelystnaden, som förmådde honom att
äfventyra sitt lif och sin krona uti ett
djärft krig mot det öfvermäktiga Ryssland,
det var ärelystnaden, som inspirerade hans
fantastiska planer att eröfra Norge och att
återupprätta Bourbonernas monarki, det
var ärelystnaden, som dref honom till en
ursinnig kamp på lif och död mot den
stolta svenska aristokratien.
I denna passionerade strid segrade
Gustaf III genom de ofrälse ståndens un-
derstöd och med hjälp af dalallmogen och
Stockholms borgerskap. Adelns förbittring
öfver sitt nederlag var häpnadsväckande.
På Gäfle riksdag i februari 1792 hörde
man ofta — berättar grefve Adolf Ludvig
Hamilton i sina »Anekdoter» —ledamöter
af Riddarhuset säga: »Till vår räddning
gifves ej mer än ett medel, det känna vi
alla, allt tal tjänar till intet.»
Men samma ursinniga hat, som ledde
till konungamordet på Operamaskeraden,
har också inspirerat så väl Adolf Ludvig
Hamiltons »Anekdoter» som andra aristo-
kratiska memoarer. Hvarje skildring af
Gustaf III:s karaktär, som stödjer sig på
dylika förgiftade källor, måste därför blifva
partisk och orättvis.
Det är visserligen sant, att dessa me-
moarförfattare hade den stora förmånen
att teckna efter lefvande modell, att de
personligen kände konungen och voro
åsyna vittnen till åtskilliga af hans hand-
lingar, men de gingo till sitt verk med
förutfattade meningar, med hämndlystnad
och bitterhet i sinnet. Fn teckning af
Gustaf III i dylika memoarers belysning
riskerar lätt att blifva en karrikatyr och kan
i hvarje fall aldrig blifva lik originalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
