Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 16 bilder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN RENASSANSFURSTINNA.
69
vackraste, elegantaste och ridderli-
gaste af kavaljerer. Nå, det tyckes
nu ofta nog ha händt den tidens
porträttörer att icke precis smickra
sina modeller — ens om de voro
furstar —, och kanske såg »den nye
Amadis» aldrig i verkligheten så
afskräckande ut, ens i ålderns dagar,
då de sjukdomar hans njutningslyst-
nad ådragit honom härjat hans lynne
och hans utseende. Men en helt
annan man måste han dock ha varit
i sin ungdom. Baldassare de Ca-
stiglione har i sin »Hofmännen»
skildrat den unge Frans af Angou-
lême som typen af en lysande ka-
valjer, vacker, spirituell, distinguerad
och, säger den italienske författaren,
»med en kultiverad intelligens, något
som är mycket ovanligt i Frank-
rike». — Man påminnes ofta vid
studiet af dessa tiders historia om
hvilket långt försprång före öfriga
europeiska länder Italien ännu på fem-
tonhundratalet hade i konstnärlig och
intellektuell kultur.
Genom ett ståtligt yttre, ett chevale-
reskt väsen, stort personligt mod och ett
lifligt intresse för konst och vetenskaper
vann den unge konung Frans i början
en stor popularitet i sitt rike. Men det
dröjde ej länge innan också hans fel
blefvo märkbara. Hans lättsinne såg
man troligen med öfverseende, kanske
ock hans själfviska likgiltighet gentemot
de kvinnor, som offrat sig för hans nöje.
Men hans så ofta olycksdigra vankelmod,
hans opålitlighet, hans vårdslösande af
undersåtars rättigheter och välfärd måste
småningom uppväcka ett starkt missnöje.
Utan tvifvel har Frans I:s karaktär tagit
skada af den blinda och afgudiska beun-
dran, som alltifrån hans första barndom
ägnades honom af både mor och syster.
Margaretas hängifvenhet var lika varm
och okritisk som Louises, och som hon
DROTTNING CLAUDE.
var en noblare natur än modern, var den
mera osjälfvisk. Louise af Savoyen bragte
mer än en gång sin son i olycka, därige-
nom att hon icke förmådde af omsorg
för hans välfärd kufva sina egna lidelser,
Margaretas lif är däremot en hel kedja
af uppoffringar för den dyrkade brodern.
Det första den unge monarken tänkte
på var att omgifva sig med ett hof efter
sitt sinne; ett lysande hof, där prakten
och nöjena finge ökad glans genom den
intellektuella förfiningen. Hans femton-
åriga drottning, en godsint, färglös liten
varelse, som, undergifven sin svärmor,
satt uppe på sin kammare och brode-
rade, var icke den som passade till den
kvinnliga medelpunkten för ett sådant
hof. Men den som passade så mycket
bättre var hans älskvärda och spirituella
syster, den intagande hertiginnan af
Alencon. Hon blef också, jämte sin
make, omedelbart efter Frans I:s tron-
bestigning kallad till hofvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
