Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 16 bilder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄNNA M. ROOS.
Margareta, som vid denna tid var
tjugutre år gammal, var icke någon re-
gelbunden skönhet. Men hennes vackra
blå ögon voro ovanligt uttrycksfulla —
än fulla af drömmande vekhet, än blixt-
rande af skalkaktighet —, kring den fina
munnen låg ett drag af själfull godhet,
hennes leende var oändligt intagande,
hennes askblonda hår var rikt, hennes
växt var hög och smärt och hennes håll-
ning full af elegans. Hennes näsa var
emellertid — om än ej så stor som bro-
derns — likväl ej obetydligt större än
hvad vi anse vackert. I fråga om den
saken tyckes dock smaken på femton-
hundratalet ha varit något olika vår. I
en versifierad epistel frän Margareta till
hennes broder Frans, i hvilken hon lyck-
önskar konungen till en sonsons födelse,
uttrycker hon särskildt sin glädje öfver
att den lille har en så stor näsa!
Det var i Fontainebleau, hvars slott
han ombyggde och prydde med konst-
verk, som Frans I helst uppehöll sig.
Och i det af härliga parker omgifna
slottet, där Clouet och Andrea del Sarto,
Benvenuto Cellini och Lionardo da Vinci
voro gäster och där Primaticcio ritade
kompositioner till praktfulla allegoriska
kostymfester, rådde ett lysande och rör-
ligt lif.
Den beundran, som vid Frans I:s hof
strömmade hans intagande syster till
mötes, synes från många håll ha antagit
en varmare färgton.
Den käcke Bonnivet eftersträfvade
hennes gunst, den mäktige konnetabeln
af Bourbon med sina stora, svarta, me-
lankoliska ögon och sitt condottieredrag
kring de hårdt slutna läpparna var djupt
betagen i henne, och ett halft dussin
unga skalder, som kallats till hofvet af
den vitterhetsälskande konungen, sjöngo
med hänförelse hennes lof.
Margareta, som var alltför mycket
kvinna för att ej finna ett visst nöje i
all denna hyllning, lät sig dock aldrig
fångas häraf. Vid ett hof, där konungen
gaf ett föredöme i sedeslöshet, och där
så godt som alla — kvinnor såväl som
män — med nöje följde det höga ex-
emplet, stod »la Marguerite des princes-
ses» obefläckad. Hon förstod konsten
att säga nej med ett ljuft småleende,
säger Clement Marot, poeten, som haft
tillfälle att väl lära känna henne, enär
han först i Alencon varit hennes page
och sedan, då hon upptäckte hans be-
gåfning, blef hennes sekreterare. Det
finnes en liten dikt af Margareta, som i
sitt skalkaktiga, genreartade behag på-
minner om Anakreons små mästerverk
och som ger en antydan om hennes sin-
nesstämning vid denna tid: en stämning
af lekfullt trots, af skälmaktigt gäckeri
med den hjärtebetvingande gud, för hvil-
ken hon några år senare så helt skulle
böja sig.
Kärleken stod vid fönstret,
såg sina undersåter,
märkte mig fjärran vandra,
fri från hans bojor och band.
Hastigt han giller lade,
ville mig fånga åter,
lade så listiga snaror
med lockande bete ibland.
Men käckt jag med vingarna slog —
den gången han inte mig tog!
Men snart nog kom den tid, då Frans
I och hans hof fick annat att tänka på
än galanterier och lustbarheter.
Genom en Orleans’ giftermål med
en Visconti, hade Frans I — liksom förut
Ludvig XII — ärft anspråk på Milano.
Hvarken familjen Sforza, som usurperat
väldet i Milano, eller kejsar Maximilian,
som var stadens länsherre, visade benä-
genhet att erkänna Orléansernas anspråk.
Men det som i denna sak dref Frans
framåt var icke blott äfventyrs- och er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
