Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÄMD.
93
Men först var det här försöket, det
skulle han ändå fresta på, efter han kom-
mit så långt. A, han begärde inte myc-
ket. Bara få glädjen tillbaka en gång,
känna att han målade själ. Om han
gått och skrämt upp sig, hvad?, och
bara behöfde slå rot någonstans, i en
jord, i en människa, för att det skulle
bli ljust i honom igen och kallelsen skulle
ta honom och människorna inte längre
knäppa till västen om sina hemligheter.
Det var kanske där felet låg, början till
hans sjukdom, att han blifvit så berömd
att han inte hann med att gissa gåtor
— tills han tappat förmågan. Hans por-
trätt gåfvo ingen lösning, bara gåtan i
ny form. Och lösningen det är lifvet.
I sin ungdom hade han fått den af sin
älskarinna med en kyss och af sin vän
med ett handslag, men nu fick man gripa
till andra medel. Att vara konstnär är
att vara inkvisitor, det gäller ett och
endast ett: fram med bekännelsen. Och
modellen ljuger nästan alltid, inte minst
för sig själf. Att måla är att afslöja en
lögn. Sådant kostar tid och nerver, och
då är det enklare att låta slöjan vara,
bli kamera — då är man åtminstone sä-
ker på tacken och sedlarna.
Nihl betalade och gick. Han tog
vägen genom badanläggningarna, kom
in i mörker och ut i månljus, öfver små
bågformiga leksaksbroar, stötte mot äl-
skande par, gick som i en korseld af
suckar och kyssar och svor öfver att
han inte fick vara ensam. Men egent-
ligen hade han ingenting här att göra.
Kvällen var inte hans, det var deras på
sofforna.
Pjäsen fortsatte, utan kapell. Stor
romantisk opera med körer och kupletter.
På udden, där badhusområdet tog
slut, satte han sig på en sten och tände
sin sista cigarr. Det var bra i alla fall,
vatten. Han borde ha målat sjö i stäl-
let för människor, så hade det kanske
inte gått som det gått. Och i en plöts-
lig glädje att ändå vara hemma och öf-
ver synen framför sig började han gnola
Schumann mellan blossen:
Das Meer erglänzte weit hinaus . . .
Han visste att han gnolade falskt, men
när han inte kunde låta bli, så bevisade
det ju bara att han menade så mycket
uppriktigare. På hemvägen blef det öde
omkring honom \ ridån var ändtligen nere.
De älskande paren hade blåst bort med
nattvinden, ljusen voro släckta, luckorna
försatta i villorna, där man sof af sig
flirten. En nattvakt gick rundt kyrkan,
och på hans ben såg Nihl att allting
var som det skulle vara. Han hade
kommit in i gamla staden, och här kän-
de han igen sig. Han njöt af att gå
på kullerstenarna. Husen voro hvita och
gula, mest af trä, med små planterade
gårdar och farstusprång, där det ännu
låg kvarglömda saker, en tidning, en
schal, en docka. Man hittade allt på
morgonen där man lagt det; här var
paradiset, utan orm. I rabatterna blom-
made astrar och kryddnejlikor, och dof-
ten sväfvade i luften så stark att den
nästan blef materiell. På ett staket hängde
en gul flickhatt, som en jättestor solvända.
Lucas Nihl stod i ett gathörn och
läste på skylten. Segelgatan. Något som
han inte kunde göra reda för i hast,
skam och glädje på en gång, tryckte
ihop bröstkorgen, det var ångest också
förresten, men en ny, icke hans gamla
bekanta.
— Nu är det fjärde huset, eller femte,
underrättade han sig själf. Det har en
tupp, som ser ut som en hund, på taket.
Det är den vackraste tupp i världen.
Och han stod stilla och började gnida
händerna mot hvarandra, en löjlig vana
han hade när han blef upprörd.
— Jag vill inte se det nu, sade han.
Och som svar på detta gick han fram
till huset och ställde sig att betrakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
