Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En hämd. Af Bo Bergman - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
BO BERGMAN.
det. Jo, tuppen fanns kvar, men inte
liknade den en hund, gud vet hvad den
liknade, och i takverket på verandan med
de utsågade hjärtana hängde svalbot. All-
deles som förr, för femton år sen. Och
medan han stod där och sökte efter allt
i minnet, begrep han plötsligt att det
var detta lilla fula och tarfliga hus, in-
genting annat, som varit Sverige för ho-
nom, när han någon gång råkat tänka på
sitt land från ett kafébord eller en wa-
gon. Och mest var det tuppen. Sverige
var en tupp, som till på köpet inte var
någon riktig tupp, som var af järnbleck
och inte kunde gala — — men dagen
kom ändå. Han, Lucas Nihl, hade emel-
lertid inte gett sig ro att vänta på den,
utan rest.
Nu var han i alla fall hemma. Hvitt
som ett lakan sof huset framför honom.
Det var hit han ville — för att rädda
sig, om det lyckades. En gång hade han
gått nedför dessa trappor med rak rygg;
nu fick han gå med krokig upp. Men
det kunde inte hjälpas, och hur löjlig
han fann sig med sin uppjagade inbill-
ning, trodde han i denna stund att han
skulle få domen öfver sig själf och öfver
sin konsts framtid af en kvinna som han
älskat och lämnat.
Här hade hon bott en gång. Det
hvita huset syntes honom som hans öde,
och han stirrade sig blind på det.
— Ingrid, sade han.
Och förskräckt öfver sin röst, natt-
hes och tom i det tomma omkring ho-
nom, kom han ändtligen loss och börja-
jade balansera sig fram på kullerstenarna.
Månen sken på hans runda rygg i den
melonfärgade resepaletån, och ur bak-
fickan stack ut ett hörn af Le Rire.
II
Lucas Nihl stod och målade.
Solsticket på snön utanför blef ett
kritljus, som fyllde rummet med hvass
klarhet, men i hörnet där modellen satt
var dagern tuktad af gardiner och skär-
mar. Det var i det hvita huset vid
Segelgatan, och modellen var Ingrid Al-
man.
Ett trettiofemårs ansikte, medfaret
men starkt ännu, med gråa, litet utstå-
ende ögon, en rörlig mun och håret till-
bakakastadt öfver halfva hjässan, så att
högra pannhvalfvet låg bart med sin
kraftiga struktur. Halsen var hvit och
fast, axlarna tunna och fallande hastigt
mot armar utan skönhet. Vänstra han-
den låg i knät med sysakerna och höll
hårdt om nystanet; den högra slog igen
en bok på fönsterbordet. Blicken ur de
grå ögonen var borta. En trettiofemårs
kvinna, som öfverraskats af en dröm, en
rytm, men som inte fick glömma att hon
var trettiofem år, inte släppa verkligheten,
greppet om nystanet . . .
Det var så Nihl ville måla henne,
som han älskat en gäng, och han fick
det. Det hade varit goda månader för
honom dessa sista; han hade lefvat upp
igen, och arbetet hade blifvit hvad det
skulle vara och hvad det också en gång
varit: hans religion.
Kuren hade lyckats.
När han steg in i allt det gamla mor-
gonen efter sin ankomst till staden, var
han beredd att öfverlämna sig på nåd
och onåd. Men den Ingrid Alman, som
mötte honom, kräfde intetdera. Hon tog
emot honom vänligt och lugnt, som han
varit borta i femton dar i stället för fem-
ton år, och Nihl fick sitta och bita sina
mustascher — spelet höll i sig. Han
rasade invärtes, och till sist blef han
rädd att det inte var spel, att han var
utestängd. Men det fick inte vara så,
han måste räddas, och det var inte det
ansiktet som kunde rädda honom. Han
gick.
Men han kom igen. En dag fram-
kastade han så sin begäran att få måla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
