Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - »En källa som aldrig sinar». Ur ett drama af José Echegaray. Af Karl August Hagberg. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
KARL AUGUST HAGBERG.
ej jag ser en öfvergifven,
som jag inte tror är min!
Han förebrår sig ständigt att lättsinnigt
ha bragt till lifvet en varelse, som han
sedan lämnat vind för våg i den vida värl-.
den. Hans högsta önskan är att finna so-
nen för att försona sin skuld till honom.
Och en vacker dag kommer denne. Do-
lores har dött och sänder sonen Ramiro
med ett bref till Anselmo med en rörande
bön om hjälp. Hänsynsfull in i det sista
har hon dock icke yppat för Ramiro, att
Anselmo är hans fader.
Anselmo säger till sin förtrogne vän, den
hjärtegode men veke och svage Leandro:
Ser du, mina ord slå in!
Vi må glädjas eller bäfva;
hvarje skuld man ut skall kräfva,
och i dag man kräfver min!
Ramiro har emellertid lefvat bland sam-
hällets drägg och endast tack vare modern
hindrats från att gå under. Anselmo är
fast besluten att erkänna honom som sin
son, men vill först upprätta honom genom ar-
bete. Han anställer honom såsom sin hand-
sekreterare och behandlar honom strängt,
trots det hans hjärta är nära att flöda öfver
af oändlig kärlek till den nyfunne sonen.
Gaspar och Juan se den nye sekretera-
ren med en djup motvilja, som skarpes allt-
mer, då de börja ana att Ramiro och Sofia
älska hvarandra. Sofia söker stöd hos sin
gamle vän Anselmo, som, ehuru hon icke
vet det, är fader till hennes älskade. Hon
kommer in i Anselmos studerkammare för
att söka locka honom ut på en promenad
och få tillfälle att lägga ett godt ord för
Ramiro.
SOFIA.
Ty en skuggig stig jag känner.
Mattan är af mossa där;
trädens löfhvalf taket är,
som ger skydd när solen bränner.
Och en munter fågelskara
har om sommarn där sitt hem.
Och jag brukar mata dem.
De till källan sedan fara
för att plaska om däri.
Och när så de slutat bada,
fly de öfver ängen glada,
muntrare till mods än ni.
ANSELMO.
Ack, ett dylikt paradis
ej jag värdig är, min flicka!
Gud vet annorlunda skicka;
Gud, som ju är evigt vis,
enkom dessa källor klara,
dessa lunder gjorde nog
för små fåglarna i skog
och små vackra flickor bara.
Han spörjer henne, om hon älskar Ra-
miro. Flickan svarar dröjande, att hon hyser
. . . sympati för honom.
ANSELMO.
Ack, den sympati, som gråter
eller stum af tjusning tiger
och som upp med solen stiger
men sig aldrig sofvas låter
och som aldrig felen ser
men till skyn förtjänsten höjer
och som i ett hjärta dröjer,
tills det inte klappar mer,
som ej ro, ej hvila får,
förrän den sitt bo fått fästa
i den tryggaste och bästa
utaf själens gömda vrår,
som vid afskedet är smärta,
men vid mötet salighet
— kärlek, kärlek kallas det
och ej sympati, mitt hjärta!
Sofia bekänner sin kärlek, och Anselmo
lofvar att beskydda de två älskande.
SOFIA.
Alltså skola då vi båda
för Ramiro bli ... vi två . . .
ANSELMO.
Jag . . . beskyddare, ja gärna,
vän ... en hjälpare . . .
SOFIA.
... en far!
ANSELMO.
Jag det namnet föredrar!
Du skall bli hans ljusa stjärna!
Och sent på aftonen smyger sig Ramiro
in i trädgården till Sofias dorr
— se, nu klappar på din dörr,
den som aldrig funnit förr
någon öppen dörr på jorden!
Sofia kommer ut i den månljusa kvällen
och försäkrar Ramiro om sin kärlek.
RAMIRO.
Lilla mun, hur väl du talar!
Ingen är så ljuf som du.
Månen, som dig skådar nu,
ler af fröjd i himlens salar.
Se, ack se, hur bak en sky
den på nytt sin skifva tänder
och en flod af silfver sänder,
badande din rosenhy.
SOFIA.
Ack så ljust! . . . Jag darrar så!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
