Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - »En källa som aldrig sinar». Ur ett drama af José Echegaray. Af Karl August Hagberg. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»EN KALLA SOM ALDRIG SINAR.»
115
RAMIRO.
Måne, slösa ej med skatten!
Andalusien har natten
så tillräckligt ljus ändå.
Men om skenet skrämmer dig
och om ljuset dig förskräcker,
tag den hand jag här dig räcker
och i mörkret gå med mig.
] )e gå ut ur månskenet in i den mörka
delen af trädgården. Men i mörkret bli
Ramiros ord så vilda och passionerade, att
Sofia blir rädd för honom och de återvända
till det milda månskenet.
SOFIA.
Dina ord mig nog behaga,
men de skrämma mig ändå.
Ej som du jag öfverdrifver.
Jag till döden älska kan,
men en kärlek, ren och sann
för det onda rum ej gifver.
RAMIRO.
Du har rätt. Jag stundom tror,
när jag ser ditt klara öga,
att det rena och det höga
först i form af kärlek gror.
Intet annat frö kanhända
har en lifvets kraft så stark,
att det kan ur stenhård mark
sina blad mot ljuset sända.
SOFIA.
Prisadt vare Jungfruns namn!
Nu kan ingenting oss skilja.
RAMIRO.
Kval och död åt dem som vilja
röfva bort dig ur min famn!
Då Ramiro tagit afsked af Sofia, träffar
han vid trädgårdens port hennes broder
Juan, som spionerat på honom. Ramiro
vill undvika tvist, men Juan uppträder hå-
nande och utmanande.
JUAN.
Som en vän jag råder dig:
platsen hos Anselmo lämnar
du i morgon ... du förstår!
Du din vinge lyfta får.
Flyg din väg! Hvart du dig ämnar
är mig alldeles egalt.
Ställ din flykt hvart du behagar.
Och om du om några dagar
någon fjärran boplats valt,
där din fängslande person
kan om andra flammor drömma,
skall min far affären glömma
och dig ge absolution.
I mörkret sker en sammanstötning mel-
lan Ramiro och Juan, hvarefter Ramiro
flyr i tro att han endast gifvit Juan en lind-
rig minnesbeta. Han har dock i själfva
verket sårat Sofias broder till döds. An-
selmo och Leandro komma till platsen där
Juan ligger, och Anselmo blir utom sig
af förtviflan öfver att hans räddningsverk
går om intet. Han svär att döda sig, ifall
någon röjer Ramiro och han yppar för den
döende Juan, att Ramiro är hans son. Juan
dör med en förbannelse öfver Anselmo och
all hans släkt i samma ögonblick som Gas-
par och Sofia uppträda på scenen.
Häraf begagnar sig Anselmo för att på-
taga sig sonens brott. Ingen utom Leandro,
som tvingas svära en dyr ed om tystlåten-
het, vet att Ramiro är Anselmos son, och
ingen har därför någon anledning antaga,
att Anselmo pådiktar sig brottet för att
rädda Ramiro.
ANSELMO.
Med sitt sista andedrag
har han, förrän pulsen stannat,
mig och all min släkt förbannat.
GASPAR.
Ja ... nu minns jag . . . Du ?
ANSELMO.
Ja jag!
Jag var barsk . .. . han öfvermodig . . .
han blef tuktad . . . dolk han drog . . .
då jag den åt sidan slog
gick det illa . . . den är blodig.
GASPAR.
Ej jag släpper dig ur sikte
och din väg mot döden bär.
ANSELMO.
Ej jag flyr . . . det rättvist är!
Den som brutit har . . . han plikte!
Så slutar andra akten. Anselmo lyckas
få alla, äfven Ramiro, att tro, att det är
han som dödat Juan, och dömes till fängelse.
Åtta år förgå. Ramiro har genom trä-
get arbete och stödd af Leandro tillkämpat
sig en aktad ställning och har vunnit Gas-
pars ynnest. Bröllopet mellan Ramiro och
Sofia är nära förestående och har endast
uppskjutits på grund af att Leandro lagts på
på dödsbädden.
Ett hemligt tvifvel på Anselmos brotts-
lighet har understundom anfäktat Ramiro.
Men han har ju icke själfva nyckeln till
gåtan — han vet icke, att Anselmo är hans
fader. Emellertid protegerar han alla i nöd
stadda åldringar på samma sätt som An-
selmo på sin tid beskyddade ynglingar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
