Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 15 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
ÄNNA M. ROOS.
skyddade och med storartad frikostighet
ekonomiskt understödde, voro emellertid
somliga, som de ortodoxa protestanterna
med missnöje sågo: där funnos bland
hennes skyddslingar både fritänkare och
panteister. Ty Margareta var sällsynt
tolerant. »Hon var tolerant», säger
Littré, »på en tid, då det icke fanns
någon tolerans.» »Jag kan ej fatta»,
skrifver Bayle, »på hvilka vägar denna
furstinna nådde en så hög ståndpunkt
af rättvisa och förnuft. Det var ej af
likgiltighet. Det måste ha varit hennes
snilles skönhet och hennes själs storhet,
som för henne uppenbarade en väg, som
nästan ingen känner.» Det är beteck-
nande för hennes frihet från dogmatism
och hennes afsky för allt hvad fanatism
heter, att medan hon alltid förblef en
vän till Rabelais, trots hans djärfva skep-
ticism, intogs hon alltmera af animosi-
tet mot Calvins hårda och dystra upp-
fattning. Hon var Calvins vän och be-
skyddare, så länge han var ensam och
förföljd — hon räddade hans lif, när det
hätska Sorbonne ville taga det, och hon
hjälpte honom ekonomiskt, när han var
medellös —, men när han, kommen till
makten, själf förföljde dem som ej hade
hans tro, då drog hon sig ifrån ho-
nom.
Margaretas tolerans var grundad på
en vidhjärtad människokärlek, som al-
drig kunde förmå sig till att fördöma,
och på en storslagen och djup uppfatt-
ning, som trängde till det enande och
väsentliga, där andras blick fastnade vid
de små skiljaktigheterna. För hennes
varma och klara blick fanns det något
värdt att taga vara på i alla trossystern
— såsom hon på ett ställe i en dikt
uttrycker sig:
Ej något enda finns af dem så dåligt
att ej däri sig gömmer något godt.
Den mänska, som det inre ljuset lyser,
kan hämta näring båd’ af grönt och grått.
Hvarhelst hon fann en ärlig öfverty-
gelse, var hon redo med sin sympati,
det enda, som väckte hennes indigna-
tion, var fanatismen och hyckleriet.
Men såsom alla, hvilka söka med
oväld bedöma olika riktningar och icke
vilja förskrifva sig till något parti, blef
Margareta angripen från alla håll. Af
katolikerna beskylldes hon för gudlöshet
och kristendomsfientlighet, af protestan-
terna för att ej fästa tillräcklig vikt vid
dogmerna och för en viss dragning åt
panteismen; af fritänkarna beklagades
hennes böjelse för mysticism i uppfatt-
ningen.
Som bekant ställde sig i allmänhet
femtonhundratalets stora humanister, efter
att i början ha visat intresse för reforma-
tionen, snart nog afgjordt kyliga gent-
emot denna rörelse. De funno nämli-
gen, huru dess ledande män, efter att i
början ha uppträdt för tankens frihet,
snart nog fastnade i en trång dogma-
tism och att de som blefvo rörelsens
ledare — Luther och Calvin — saknade
blick för betydelsen af den vetenskaper-
nas och konstens uppblomstring som fot-
en Erasmus, en Reuchlin var af så djupt
intresse. Margareta erbjuder det för sin
tid enastående skådespelet af en själ som,
full af värme för reformationen, dock
bevarar kärleken till humanismen, som
är förstående nog att inse, att skulden
till reformatorernas misstag låg hos
dem själfva och i tidsomständigheterna,
ej i den höga idé de förfäktade, och
som hade tillräckligt stark tro att känna
sig förvissad om att kristendomen till
sist skulle framträda i all sin klarhet och
då befinnas vara icke fientlig emot utan
i djupaste mening befrämjande för allt
som är fritt och stort, allt som är ljust
och skönt. För henne fanns ingen klyfta
emellan det mänskliga och gudomliga,
för henne var allt gudomligt, som var
djupt mänskligt till sitt väsen och ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
