Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 15 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
ANNA M. ROOS.
ärliga natur plågades också af det dub-
belspel hennes make alltjämt bedref ge-
nom att bakom sin svågers och läns-
herres rygg föra hemliga underhandlingar
med kejsaren. Henrik å sin sida an-
klagade Margareta för att mera stå på
sin broders än på sin makes bästa. Kan-
ske kände han sig också tryckt af sin
makas öfverlägsenhet. Visserligen var
Margareta ingalunda bland dem som
sträfva att göra sig gällande. Hon lik-
nade i många hänseenden Isabella Catho-
lica, hvilken spanska historia äro eniga
att tillerkänna den största förtjänsten af
af att »los Reyes Catholicos» regering
blef den mest glänsande och lyckosamma
i Spaniens historia, men hvilken alltid
sökte ge sin make förtjänsten af allt
som uträttats och blef helt förlägen och
olycklig, när hon prisades för något
företag som hon omöjligt kunde ge
sin make äran af. Margareta skulle
helt visst, om hennes make blott låtit
henne bibehålla sin aktning och kär-
lek till honom, alltjämt, liksom un-
der den första lyckans tid, ha hos ho-
nom funnit — eller diktat — tusen sa-
ker att beundra, så att hon i själfva
verket känt sig som den underlägsna.
Och äfven då den tiden var förbi, af-
höll hon sig säkerligen, finkänslig och
högsint som hon var, från att någonsin
söka framhäfva sin öfverlägsna begåf-
ning. Men i alla fall —- en man måste
nog vara mycket fri från småsinne och
fåfänga för att ej stundom känna det
förödmjukande, att hans hustru är ho-
nom såväl till intelligens som karaktär
öfverlägsen. Och Henrik var ingen stor-
sint natur. Med sarkasmer och vredes-
utbrott hämnade han sig på sin hustrus
öfverlägsenhet. Så en gång, då hon till
följd af sitt försvar för de förföljda hu-
genotterna blef utsatt för ett förgiftnings-
försök — något som ju bör ha varit
mera obehagligt för henne än för honom
—, bröt han ut i förebråelser öfver den
forskningsifver, som först bragt henne
att intressera sig för reformationens sak.
»Ni vill verkligen veta för mycket, min
fru», utropade han.
I sina sträfvanden för folkets väl
möttes dock de båda makarna. Och att
hos Margareta känslan för den make,
hon en gäng älskat så högt, aldrig helt
utslocknat, därom vittna, bland andra
uttalanden i dikterna från hennes senaste
år, dessa rader:
Förvånas icke, om din vän, som så länge
tjänat dig och mot hvilken du begått ett så
grymt svek, före sin död skulle återvända till
dig. Ack, det blir icke för att åter söka äl-
skog, det blir blott för att intill det sista upp-
fylla min plikt: att vara dig till hjälp och stöd.
Ty detta kräfver kärleken: att vännen alltid —
han vare nära eller fjärran — skall vara redo att
skynda till den älskades hjälp. Och denna kär-
lek är ingalunda död inom mig. Men väl är den
mycket förändrad, befriad från ett afgudiskt
begär, befriad från sin dårskap. Aldrig skall
den dock upphöra att önska se dig god och
vis eller att bedyra dig, att det aldrig funnits
någon som så högt älskat någon människa som
din själs sanna vän älskar dig.
Ett svårt slag var det för Margareta,
när hennes broder i mars 1547 gick
bort. Djupt ensam kände hon sig nu
— make och barn hade hon ju egent-
ligen redan förlorat —, och nu var han
också borta, den broder med hvars lif
hennes eget alltifrån barnaåren varit så
nära förknippadt och som, hvad fel han
än annars måtte haft, dock alltid hjärt-
ligt återgäldat hennes varma tillgifven-
het. I en längre dikt, där hon utgjuter
sin bittra sorg öfver denna förlust, före-
komma följande för henne så karaktäris-
tiska rader:
Om alltför mycket älska är en synd,
o, då förlåt mig! Ty däri jag syndat.
Dock — förr jag bör förlåtelse begära,
att ej så högt jag älskat som jag bort,
det enda Goda, som i höjden dväljes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
