Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ola Hansson. Af Fredrik Vetterlund. Med 1 bild - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON.
185
»Sensitiva amorösa» är boken om den
sällsamma ört, som springer fram ur vårt
»moderna samhälles öfverkultiverade jord-
mån», med »kronbladens ådror fyllda af
morbida oljor», o. s. v.; — boken som ut
ur sin diktares grundlynne talar om, hur
»ord äro endast klang och löften skim-
rande bubblor, men blicken i ett öga, det
är människans oupplösta känsla synbar-
gjord» ; boken slutligen, hvars väsen och
sens moral är denna: »hvad tjänar det till
att söka bygga upp ett lif, då vi behärskas
af makter, som vi icke känna, och då vi
icke veta mera om vårt timliga känslolif»
än knopparna veta, »hur deras celler danas.»
Som antydt, denna naturbestämdhet har
för Ola Hansson svällt upp och antagit
vidunderliga proportioner i en värld, där
det kuriösa undantaget synes som regel.
Men helt utan sanning är ju skaldens be-
traktelsesätt långt ifrån, och saken är fram-
ställd med ensidighetens kraft. Äfven land-
skapets och stämningsmåleriets artistiska
styrka medför en förtrollning, som än är
vackert svårmod eller sjuk lycka, än den
heta febersyn och onda mardröm, af hvilka
Ola Hansson som ingen svensk diktare kan
vara besatt.
Någon gång lurar en nog opåräknad
komik i de många pedantiska konstorden
— »hvilket är väl, preciseradt (!), inne-
hållet i detta abnorma men konstanta själs-
tillstånd», o. s. v. — mångenstädes i boken.
Eller då en skildring af ett olycksbådande
marsoväder bryter ut i den faktiska upp-
lysningen : »kattorna skriade».
Men ännu mindre tilltalande är det,
då författaren ställer sig sympatiskt till
känsloklemigheten och perversiteten hos
det ynkliga »jag», som i inledningen »blott
har ett intresse kvar — att studera
och njuta könet», d. v. s. att med
sin tanke och »intimaste känsla» förstå och
»njuta» nyanser och egenheter hos olika
kvinnoexemplar. Visserligen faller den litte-
rära företeelsen Ola Hansson som helt icke
inom 80-tals-brutalismens sfer. Men stänk
upp ur tidsandan kunna dock ej allt för
sällan konstateras, och den låt vara finare
men också djupare cynismen i nyssnämda
tirad och i den lilla novellens hela betrak-
telsesätt gör missförstånd ganska begripliga.
Jag har redan skildrat, hur Ola Hansson
väl tillhör »genombrottet» särskildt i dess
afgörande punkt, dess afvisande hållning
till det transcendenta, men hur han var en
annan sorts »realist» än de, hvilka ring-
aktade poesin, och hur hans estetik icke
var hvad man kallar för »realismens».
Som bekant, kunde denna senare för
öfrigt icke ens inom sitt eget läger hållas
uppe till 80-talets slut. Några poeter, som
verkligen voro poeter, kände följaktligen
dess orimlighet och sade till därom i bro-
schyren »Pepitas bröllop». Men om den
saken bör litteraturhistorien säga en san-
ning, som icke tillhör de omhuldade. Hvad
var nämligen i stort sedt »Pepitas bröllop»
om ej ett erkännande, att 8 o-tals-»estetiken»
— om man ens får kalla den så — haft orätt
och dess fiender rätt? Hvad sade Pepitas
bröllop i sak om det estetiska hufvudpro-
blemet, som ej dr af Wirsén redan då i
tio år sagt i Posttidningen? Hvad beteck-
nar Pepitas bröllop, om ej ett återtåg, hvil-
ket händelsevis kunde maskeras som »nytt
genombrott», emedan Heidenstam och 9el-
talets Levertin voro nya skaldepersonlig-
heter? Men detta sista är ju en annan sak
och motsäger ej hvad jag här yttrat om
själfva programmet i Pepitas bröllop.
Och hvad som då gäller nu nämda
Heidenstam-Levertinska skrift, det gäller
äfven om Ola Hanssons »Materialismen i
skönlitteraturen», som skrefs något senare.
Också den blir ju ett erkännande, att 80-
tals-estetiken varit ett enda missförstånd om
hvad konst är.
Jag bör kanske betona, att hvad jag
här talat om återtåg gäller det estetiska.
Filosofiskt stodo ju Heidenstam och Lever-
tin kvar på positivismens bas, och hur
Hanssons »psyko-fysiologiska mystik» icke
är den »radikala brytning med materialis-
men», som Hansson siälf tror, skulle sä-
kerligen lätt nog kunna uppvisas.
Då här ofta varit anledning till uttalan-
den om dylika frågor, vill jag en gång för
alla nämna en sak, eftersom man stundom
beskyllt författaren till denna uppsats för
ett ensidigt ringaktande af 80-talets »rea-
lism». För så vidt realism blott skall
betyda konstnärlig verklighetsframställ-
ning, konstnärlig verklighets teknik, kan
naturligtvis ingen förståndig människa ring-
akta den; den kan vara lika mycket sprun-
gen ur fantasi som »fantasikonsten» själf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
