Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ola Hansson. Af Fredrik Vetterlund. Med 1 bild - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
FREDRIK VETTERLUND.
och härvidlag betecknar ju 8 o-talet i Sverige
en nybildning, som ingen af 8 o-talets mot-
ståndare förnekat. Ringaktningen gäller
blott den teori och praxis, som undanskoto
fantasi, ingifvelse, dikt eller despotiskt ne-
kade fantasikonstens rätt såsom »lögn»,
»lyxpoesi», »förlegad romantik» o. d. Detta
om sakens estetiska sida; hvad som annars
visserligen är värdt historiens dorn, är den
hela syn på tingen, hvarefter man vill kalla
en hel del nordisk 8o-talslitteratur ej för
realism utan brutalism — hela den tids-
anda, som kanske bäst fått kött och blod
af Arne Garborg i en bland »Trætte Mænds»
figurer, i det väl skildrade konglomerat af
mycken oaptitlighet, som där heter Georg
Jonathan.
Någon 8 o-tals-brutalist åt detta håll har,
som sagdt, Ola Hansson icke varit. Hvad
han ägt af tidslyten har snarare träffats i
den figur, som Viktor Rydberg i en dikt
prisgifvit åt löje: den figur, hvilken stolt-
serar öfver sin lifsleda och sina »dirrande»
nerver såsom något förfinadt och intelli-
gensarist okratiskt . —
Stark yttre påverkan har omkring 1890
ytterligare lösgjort det, som i Ola Hans-
sons natur alltid varit väsensskildt från 80-
talets gröfre positivism. Han mötte på sin
väg Nietzsche, hvilken en tid bortåt full-
komligt besatte honom. Och han mötte
det »jordandens» urgermanska evangelium,
som förkunnades i boken Rembrandt als
Erzieher och som syntes honom, den skån-
ske bondsonen, i hvilken hembygden jämt
åter blef ton, färg, själ, lefvande väsen,
såsom frälsningen från 1789 års galliska
och abstrakta förståndskultur, hvarur tänkan-
dets materialism och litteraturens naturalism
skjutit fram som två träaktiga systerplantor.
Med diverse nya ord och synpunkter har
Hansson sedan i diverse små uppsatser åter
och åter bevisat den gamla romantiska san-
ningen, att ingenting mindre än en väsens-
motsats är rådande mellan mekaniskt åskåd-
ningssätt och diktning-konst, emedan den sist-
nämda såsom en fortbildning af den högsta
organismen — personligheten — själf är
organisk. För Ola Hanssons estetik är
denna kardinalsats alldeles lika central som
den en gång, formulerad på annat vis, varit
för Schellings lärjungar. Men skall man
icke blott uppvisa den faktiska orimlighet,
som ligger i allt följdriktigt naturalistiskt
resonnemang om konst, utan spekulativt
komma åt den i dess rot, förslår, som jag
antydt, Ola Hanssons »psyko-fysiologiska
mystik» icke, då han häri, trots allt, själf visar
sig som en son af den tidsålder han be-
kämpar.
Intressant är äfven den historiska syn-
punkt, som Hansson nu anlägger på sin
ungdoms beundrade tidsrörelse, på Brandes7
»genombrott». Liksom, resonnerar han,
romantiken för hundra år sedan var en
resning mot det adertonde seklet, mot den
galliska andan, så skulle nu den litteratur,
som varslas af Nietzsche, af Rembrandt-
boken och dit Hansson säkert i eminent
mening räknar sig själf, vara en den ger-
manska jordandens, d. v. s. de kulturellt
renodlade germanska bondeklassernas dikt-
ning, som, då den funnit sitt eget väsen
och grepe sina ämnen ur kropps- och själs-
lifvets omedvetna, vore en ny resning mot
den nya galliska (positivistiska, brandesian-
ska) ändan, då denna velat bygga vidare på
.det adertonde seklet- — vore en resning
mot den sig upplösande borgarklassen och
dess naturalistiska diktning men äfven en
de goda konservativa instinkternas damm
mot det framstormande proletariatet, som
ärft bourgeoisiens idéer, liksom vårt sekels
bourgeoisi ärft de forna adliga filosofernas.
Här ses alltså genombrottet af 1870—80
icke som portiken till ett framtidsland med
svindlande perspektiv af sanning och lyck-
salighet utan som en rörelse med bestämd
historisk begränsning, en kulturvåg, som
ebbar. Det är ett exempel bland flera,
att Ola Hansson ej journalistiskt och me-
delmåttigt flyter med den opinion, som
jämte sin uppsättning af bestämda fraser
länge varit allmänegendom. Hans ursprung-
lighet är tillräckligt stark att då revoltera.
Och han har drömt att varda den store
allmängermanske diktaren, »den nya kul-
turens» äkta och subtila skald.
Men medan öfver den gamla roman-
tiken hade lyst transcendensens blå himmel,
skulle ju den nya vara en »jordandens»
romantik, skulle hvila på den »psyko-fysio-
logiska mystik», som funnes mest fruktbar
hos de gamla bondesläktena med århun-
dradens oblandade blod. Skillnaden är
betecknande, och själfva detta »jordan-
den» åskådliggör i ett enda förträffligt
ord, hur den mellanliggande tiden dock
icke släppt sitt tag i denna diktarsjäl.
Det skulle ej, som hos en Zola, blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
