Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bommen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
GUSTAF ULLMAN.
tat i halsgropen kom 212 fram, gjorde
ställningssteg och mötte med undergif-
ven sorg sin förmans forskande blick.
Löjtnantens ögonbryn stötte ihop.
— Hör han, Salmson, — är det —
på trots han inte klarar bommen?
Det klack till i Salmson. Han hade
just väntat sig frågan. Man kunde ju
lika gärna beskyllt honom för att på trots
försöka slå ihjäl sig hvarje morgon mel-
lan 6 och 7. Hans stämma lät inte ut-
manande.
— Nej, löjtnanten, nej, för all del.
— Ni intelligensmänniskor ha ibland
nycker, som — som inte duga här.
— Jag försäkrar löjtnanten, att ingen
kan önska högre än jag, att — jag kla-
rar bommen.
— Jaja. Jag iakttager honom. —
Ställ in sig! — Salmson lydde, djupt
nedstämd. Det att bli iakttagen var hans
fasa. Han kände sig aldrig oklanderlig,
och visste han sig misstänkt, grep det
honom så hypnotiskt, att han gick med
sjukt samvete, äfven om han var oskyl-
dig som ett nyfödt barn. — —
— 403 Mogren!
— Löjtnant!
— Ja. Stå kvar. — Mogren tar hä-
danefter hand om Salmson. Han behöf-
ver det till en början. Mogren förstår?
— Fullkomligt, löjtnant!
— Bra! — Gif akt! — Första leden
fram!
Alla, äfven de ängsligaste, hade roligt,
när 212 gaf sig utför i afgrunden — med
ögonen vilda, som visste han inte längre
skillnad på golf och tak, med munnen
vidöppen och kallsvetten pärlande i sitt
askgrå ansikte.
Men Mogren tog det hela med oöf-
verträffligt lugn, och den färdighet, hvar-
med han förrättade sitt nya värf, röjde
bäst hur det smickrade honom. Hans
purpurröda ansikte log sitt mest beskyd-
dande löje, när lille 212, med skjor-
tan högt pä magen och byxorna nere
på höfterna, brydd och förlägen, stod på
fötterna igen och flämtade:
— Tack, tack, bäste bror!
Det var som om han tackat en bö-
delsassistent. Hela hans uppochnedvända
stackars varelse erkände så öppet sin
förbindelse för att vara vänd rätt igen.
Som sagdt, 212 och bommen, det
var en förlustelse, som uppskattades af
såväl kompani som befäl. Och för 403
Mogren inledde den ett afundsvärdt för-
hållande till löjtnanten, ett förtroligt sam-
förstånd, i det de gemensamt rådgjorde
om Salmsons fysiska utbildning, ja äfven
om hans karaktärs daning.
212 var den ende som icke njöt. Jo —
den första häpna lyckan att åter stå på
golf, igenkännandet af de lokala förhål-
landena, lägen och proportioner samt
den egna kroppens jämnvikt, det njöt
han. Och det återkom ju hvar morgon
under dessa månader, men hvad var det
annat än en ilande stunds svalka, en galg-
frist, en kort och barnslig glömska af ett
dock städse tryckande, oundvikligt öde.
Hela sommaren skulle det komma igen
i evinnerlighet, inleda dagen, göra revel-
jen skräckinjagande som en domedags-
signal och taptot om kvällen melankoliskt
som aftonen före ett hotande nederlag.
Likväl hatade han icke löjtnanten,
tvärtom trodde han, att denne menade
väl med honom, och han var pliktskyl-
digast tacksam för den hjälpare, som
kommenderats till hans skydd. Han
tyckte blott, att 403 Mogren visade allt
för lifligt deltagande för honom. Det
blef litet för mycket af det goda.
En söndagseftermiddag på ledig tid
kallade 403 till sig 212 och slog ett dun-
derslag på axeln.
— Kom nu, lille farbror, ska vi ö£va
oss på bom!
Och Salmson lydde, förlägen och tack-
sam. Men det föreföll honom eget nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
